Intervju Isabell Schierenbeck väver samman sin familjs tyska historia med en berättelse om Tel Aviv.
När Isabell Schierenbeck första gången kom till Tel Aviv upptäckte hon en del av sin egen bakgrund. På kaféerna i Bauhauskvarteren, den ”vita staden” nära havet, bland judiska flyktingar från Tyskland.
Schierenbeck är professor i statsvetenskap vid Institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet och har tidigare varit gästprofessor vid Ben-Gurion universitetet och Hebreiska universitetet i Israel.
Genom hennes arbete har Tel Aviv blivit som ett andra hem för henne, och Vändpunkt Tel Aviv är en personlig bok där Schierenbeck reflekterar över sin tyska familjehistoria, men också en skildring av ett Israel dominerat av andra tankar och idéer än det vi ser i dag.
Hon berättar att bokens idé började ta form runt 2018.
– Jag tänkte tillbaka på hur det hade varit i början när jag kom till Tel Aviv de första gångerna. Vilka människor jag hade behållit kontakten med. Samtidigt höll min mamma på att skriva rent breven som fanns sparade mellan min farmor och min farfar Rudi, som var soldat i Wehrmacht under andra världskriget. När jag läste dem blev det tydligt för mig hur det hängde ihop och varför jag på något sätt hade känt mig så hemma i Tel Aviv.
Jag ser det som att ett tema i boken är rörelse. Hur olika händelser och processer gör att saker förändras. Det är uppenbart i den del som handlar om Tel Aviv.
– Ja, de tyska judarna flyttar och rör på sig, och jag rör mig själv från den vita till den svarta staden i Tel Aviv. Och hela förändringen av Tel Aviv som stad, men framförallt kanske av landet i Israel.
Din berättelse blir ett sätt att upptäcka de olika ideologiska tendenser som tidigt fanns i Israel.
– Jag tror att det är många som inte har varit i Israel eller har kunskap om det israeliska samhället missar den här otroliga mångfalden, de många olika judiska berättelser som ryms där. En berättelse är den arbetarsionistiska, och så fanns det jemenitiska judar sedan länge och så då Yekke, de judar som kom från främst Tyskland, som inte riktigt passade in, och många fler.
Ordet Yekke härstammar från ordet ”jacka” och handlar om att judarna från Tyskland ofta uppfattades som en välklädd, mer icke-sionistisk, medelklass. Isabell Schierenbeck skildrar hur den kulturen överlevde in på 1990-talet.
Folk du möter beter sig om de gick på en esplanad i Berlin på 1920-talet, innan katastrofen.
– Precis, men det är väl en del av min poäng, att just Tel Aviv alltid har varit en väldigt tillåtande stad. Tillåtande och orädd. Man har alltid tillåtits att vara den man är, och man får också säga ifrån. Det är ingen som är tyst i Tel Aviv.
Ändå, givet hur den högerkonservativa regeringen styr Israel i dag och kriget i Gaza. Även om det finns en högljudd opposition i dag kan man kanske läsa din bok som en delvis nostalgisk berättelse?
– Kanske kommer den att läsas så, men det var någon annan som kommenterade och sa att de snarare tyckte det var en varm berättelse. Jag känner väldigt mycket med de människoöden jag skildrar, och på något sätt med även staden Tel Avivs förändring.
Det andra spåret i boken är ju din egen tyska historia. Kan man säga att du återupptäckte din egen familjebakgrund genom arbetet med boken?
– Nej, det tycker jag inte för den har alltid varit närvarande. Men däremot så får jag möjlighet att prata om den. Eller att snarare kanske tänka om den på ett annat sätt, och då blir det talbart. Efter att boken publicerats har många med helt andra bakgrunder hört av sig och berättat om sina erfarenheter av krig, flykt och rörelse. Någon med polsk bakgrund som dragit paralleller till sin familjs erfarenhet av andra världskriget, någon vars släktingar deltog i motståndsrörelsen i Amsterdam. Människor som har en bakgrund i en annan del av världen och som kan se likheter i det här med tystnaden kring saker som hänt tidigare och varför man tvingas lämna en plats.
Du att om din biologiska farfar hade levt när du föddes är du inte säker på att du hade velat vara hans barnbarn.
– Nej, jag har inte fördjupat mig i det, men det är klart att det hela tiden finns frågor. Jag vet ju inte vad han gjorde under kriget. Han var vid den östra fronten och vi vet att det pågick stora massavrättningar där och många av koncentrations- och förintelselägren låg där. Men jag är ju inte heller säker på att han ändå hade kunnat tala om det. Det är också något som irriterat mig när jag läst breven. De är fulla av vardagligheter, men säger inte så mycket om vad han faktiskt upplevde under kriget. Jag antar att censuren hade stoppat sådana berättelser. Men breven gjorde också att jag fick en helt annan bild av min farmor. Hon levde rätt länge och hon var alltid sprudlande, glad och pigg. Men när jag läser breven så ser man en ångestfylld och förtvivlad ung kvinna som lever mitt i kriget.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
