Det blåser högervindar i Asien

Asien Tiden då världsdelen förknippades med befrielserörelser och progressiva politiker är förbi. Det skriver Bertil Lintner. 

Det blåser högervindar över Asien. I det thailändska valet den 8 februari var det inte det ungdomsbaserade Folkets parti, vars föregångare blev störst i det förra valet i maj 2023 som vann, utan det konservativa Bhumjaithai (ungefär “thailändsk stolthet”). I valet i Japan, också den 8 februari, vann det Liberaldemokratiska partiet, vilket det visserligen gjort i nästan alla val sedan femtiotalet, men nu med en större majoritet än någonsin. Ledaren Sanae Takaichi ser upp till den förra ultrakonservativa brittiska premiärministern Margaret Thatcher och hon kallas liksom den nu döda förebilden för The Iron Lady. 

Nationalism

Bangladesh gick till val den 12 februari, ett och ett halvt år efter att ett uppror med progressiva ungdomar i spetsen lyckats störta den auktoritära regeringen under Sheikh Hasina Wazed. Hon drevs i landsflykt, men först efter att över ettusen demonstranter skjutits ihjäl av polis och säkerhetsstyrkor. Valet blev dock en jordskredsseger för det Bangladeshiska nationalistpartiet, BNP, ett gammalt, inte speciellt progressivt parti som grundades av general Ziaur Rahman 1978. Hans son Tarique Rahman, som just återvänt från exil i London, blir ny premiärminister. I Indien har Narendra Modi, ledare för det högerinriktade Bharatiya Janata Party, BJP, varit premiärminister sedan 2014 och hans popularitet står sig. Hans parti och koalitionspartners vann valen 2019 och 2024 med stor majoritet.

Den gemensamma nämnaren i allt detta är nationalism. I Thailand red den sittande premiärministern Anutin Charnvirakul högt på den nationalistiska våg som följt på en gränskonflikt med grannlandet Kambodja. Officiellt rör det sig om gränsdemarkering kring några medeltida tempel, men mobiliseringen på bägge sidor har också givit regeringarna i både Bangkok och Phnom Penh en chans att visa att de försvarar respektive lands integritet. Thailändskt flyg har bombat kambodjanska positioner utefter gränsen och visat sig vara starkare än motståndaren. Och över hela Thailand ser man thailändska flaggor, även på privatbilar och utanför butiker och kaféer.

Från inflytelserik affärsfamilj

2023 blev ett helt nytt parti störst: Framstegspartiet, som hade stort stöd bland unga väljare. Det stod för en demokratisering av monarkins roll, minskat inflytande för den mäktiga militären och en mer progressiv utrikespolitik där mänskliga rättigheter borde spela en större roll. Framstegspartiet fick dock ingen egen majoritet och kohandel mellan de andra partierna gjorde att det inte kunde bilda regering. Partiet upplöstes också av författningsdomstolen därför att det föreslagit en ändring på artikel 112 i landets grundlag, som definierar majestätsbrott och kan leda till långa fängelsestraff för den som uttalar sig kritiskt om landets monark. Men Framstegspartiet återuppstod i ny skepnad, Folkets parti, och många hade väntat sig att det skulle gå minst lika bra i årets val som det gick för föregångaren.

Så blev det inte. Visserligen blev Folkets parti näst störst med 118 mandat av de 500 platserna i parlamentet och opinionsundersökningar visar att de behållit stödet hos unga väljare. Men de äldre väljarna röstade för stabilitet istället för reformer. Anutins Bhumjaithai tog hem 193 mandat och kan bilda regering med stöd från mindre partier. Han kommer från en inflytelserik affärsfamilj, är en trogen rojalist och har profilerat sig som landets försvarare mot vad den thailändska militären hävdar är gränskränkningar från den kambodjanska sidan.

”Japan först”

I valet i Japan var nationalism inte bara en bakgrundsfråga. Det var orsaken till att Takaichi och det Liberaldemokratiska partiet vann en supermajoritet på 316 av de 465 mandaten i parlamentets andra kammare, den största segern för ett enskilt parti i japansk historia efter andra världskriget. Förutom att beundra Margaret Thatcher har Takaichi kopierat Donalds Trumps slogan och vill göra Japan stort igen. Hon och Trump är goda vänner och den amerikanske presidenten skrev på sin plattform Truth Social efter hennes valseger: ”Hon har visat sig vara en stark, mäktig och vis ledare … en som verkligen älskar sitt land … hon kommer inte att svika det japanska folket”.

Det var framför allt två frågor som Takaichi drev i sin valkampanj. Den ena var ”Japan först”, där den ekonomiska politiken inte skall ha enbart finansiella mål utan även drivas med tanke på ekonomisk säkerhet och nationell stolthet. Utflyttningen av japanska företag till låglöneländer skall motverkas. Den andra stora frågan var — och är fortfarande — Kina. Hon försvarar öppet Taiwans integritet, en känslig fråga i Ostasien, och har sagt att om Kina genomförde en blockad i havet runt den självstyrande ön, som kineserna anser vara en av deras provinser, så skulle det utgöra en ”överlevnadshotande situation”. Det kan enligt henne föranleda Japan att utöva rätten till kollektivt självförsvar, eller i klartext: att ingripa militärt. Japans officiellt pacifistiska efterkrigsförfattning ger landet rätt att ha ”självförsvarsstyrkor” som bara kan användas om det utsätts för direkta angrepp. Men den principen har å andra sidan inte hindrat Japan från att bygga upp ett försvar som är ett av de största, modernaste och teknologiskt mest utvecklade i Asien.

Högerparti vann

I Bangladesh var det ”Generation Z” — ungdomen — som vann gatustriderna i Dhaka och andra städer i juli och augusti 2004. De drog ut i hundratusental och inte ens militären och polisens kulor kunde kväsa upproret. Femton år av auktoritärt styre under Sheikh Hasina Wazed och hennes parti, Awamiförbundet, var över. Men när val hölls var det högerpartiet BNP som vann. Awamiförbundet var ett vänster-om-mitten parti som ledde frihetskampen mot Pakistan, som Bangladesh då var en del av, i början på sjuttiotalet. Den inriktningen återspeglas i det som fortfarande är landets officiella namn: Folkrepubliken Bangladesh.

Det självständiga Bangladeshs förste ledare, Sheikh Mujibur Rahman, var president och premiärminister från 1972 tills att han mördades i en statskupp i augusti 1975. Sheikh Hasina Wazed är hans dotter, och hon och Awamiförbundet stod länge för en progressiv politik. Men hon blev med åren alltmer auktoritär, vilket ledde till upproret 2024 och hennes flykt till Indien i en helikopter. Bangladesh är ett överväldigande muslimskt land, men Awamiförbundet förespråkade en sekulär politik, som i ett bangladeshiskt sammanhang betyder neutralt när det gäller religioner. Bangladesh har en hinduisk minoritet som alltid stått bakom det partiet.

Gammal politisk dynasti

General Ziaur Rahman blev president 1977 och styrde fram tills att han mördades 1981. Han och BNP, partiet han grundade, ersatte den sekulära politiken med en ny paragraf i landets grundlag som föreskrev ”absolut tro och tillit till den allsmäktige Allah”. Efter hans död leddes partiet av hans änka Begum Khaleda Zia, som var premiärminister 1991–1996 och igen från 2001 fram till 2006, då hon avgick och, ett år senare, anklagades för korruption och arresterades tillsammans med sina söner. Begum Khaleda Zia släpptes mot borgen 2008, men sviktande hälsa begränsade hennes deltagande i politiken och hon avled den 30 december förra året. Sonen Tarique Rahman, som gick i exil i England 2008 och återvänt till Bangladesh fem dagar innan moderns död, blev den självklare, nye ledaren för BNP. Men det innebär bara att en gammal politisk dynasti åter styr landet.

Awami League hade förbjudits och upplösts och BNP säkrade 212 av 297 mandat. Men i detta politiska virrvarr vädrade radikala islamister morgonluft och Jamaat-e-Islami, ett parti som stod på Pakistans sida under frihetskriget 1971, blev näst störst med 77 mandat. Det partiet hade inte en enda kvinna på sina valsedlar. Det Nationella medborgarpartiet, bildat av både manliga och kvinnliga studenter som stod i spetsen för upproret 2024, fick nöja sig med sex mandat. 

Befrielserörelsernas tid förbi

BNP:s seger kan också tolkas som en seger för nationalism eftersom dess gamla traditionella, politiska rival Awamiförbundet av många associerades med den starke grannen Indien. Och alla vet att Sheikh Hasina Wazed, som dömdes till döden i sin frånvaro i november förra året, befinner sig där. Bangladesh har krävt att Indien utvisar henne så hon kan få sitt straff i hemlandet, men det är knappast troligt att detta sker.

Indiens Narendra Modi och BJP har lyckats krossa det gamla Kongresspartiet som styrde landet under större delen av tiden efter självständigheten från Storbritannien 1947. Det är svårt att placera partier i Asien på en höger–vänster-skala, men Kongresspartiet står i huvudsak för social jämlikhet, frihet, religiös neutralitet och lika möjligheter för alla. Det kan därför ses som mer vänster än höger medan BJP har sina ideologiska rötter i det gamla ultrahinduiska Rashtriya Swayamsevak Sangh, RSS, som står långt till höger och i praktiken är en paramilitär organisation. Modi har vunnit valen på att spela på hinduisk nationalism — och reformer och initiativ som fått den indiska ekonomin att växa från att ha varit den elfte största i världen till den fjärde efter USA, Kina och Japan. Och då finns det ingen väg tillbaka till Kongresspartiets dagar.

Tiden då Asien förknippades med befrielserörelser och progressiva politiker är förbi. Nu är det den egna nationen, ekonomin, stabilitet och säkerhetspolitik som gäller.

Bertil Lintner