Den bästa skildraren av arbetarklassen just nu

Litteratur Édouard Louis har gjort det igen. Jon Andersson kapitulerar inför den franske författarens senaste roman ”Kollapsen”. 

Édouard Louis har gjort sig känd som en briljant betraktare av arbetarklassen, med luppen riktad mot sin egen familj.

Ärligt och träffsäkert

Louis är uppväxt i en arbetarklassfamilj i norra Frankrike. En bakgrund som präglat hans författarskap. Han slog igenom med debutromanen ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” 2014. Louis har därefter skrivit flera böcker både om sig själv (”Att förändras : en metod”) och om sina föräldrar (”Vem dödade min far” och ”En kvinnas frigörelse”). 

Med brutal ärlighet och ett träffsäkert språk har han lyckats åskådliggöra både familjen och det klassamhälle som format dem. Han har alltid på sig klassglasögonen, vilket gör det lättare att förstå de val som familjemedlemmarna gjort eller tvingats göra. 

Att Louis gått en helt annan väg än sin övriga familj är också något som präglar böckerna. Han har utbildat sig, flyttat från hemorten i Nordfrankrike till Paris och är till råga på allt homosexuell. Något som är strikt tabu i den miljö han kommer ifrån. 

Sökarljuset mot brodern

I Louis nya bok ”Kollapsen”, som nu kommer ut i svensk översättning, är sökarljuset riktat mot den äldre brodern. En man som märkt av sitt grova alkoholmissbruk dog vid endast 38 års ålder. På 190 sidor tecknar Louis ett komplext porträtt av brodern, samtidigt som han försöker svara på vad det var som gjorde att denne utvecklade sitt missbruk. 

Precis som i böckerna om mamman och pappan lyckas Louis på ett briljant sätt ge en bild av en människa av kött och blod. Brodern hade många dåliga sidor. Han var kvinnomisshandlare och homofob. Och alkoholmissbruket ledde ofta till en total avsaknad av hänsyn till andra människor. 

Går det att känna sympati med en sådan människa? Svaret på den frågan är ja.

Ett stort hjärta

I boken får vi nämligen veta att brodern också hade ett stort hjärta. Författaren berättar till exempel om när brodern släppte allt annat, till och med alkoholen, för att hjälpa honom att måla om sin lägenhet. Ett annat exempel handlar om när brodern ansträngde sig till sitt yttersta för att se till att Louis fick skjuts till en öppet hus-dag på hans nya gymnasieskola, då fadern vägrade. Flera av broderns tidigare flickvänner vittnar också om att han fick dem att känna sig mer älskade än de någonsin gjort tidigare. 

I centrum av broderns känslor fanns dessutom alltid ett öppet sår efter att hans biologiska far lämnat familjen när brodern var ung. Något han aldrig kom över och som säkert bidrog till att han fastnade i alkoholism.

Ett klassöde

Mitt i allt det personliga glömmer den franske författaren aldrig bort att beskriva det klassamhälle som åtminstone delvis bär skulden till broderns kollaps. Vad hade hänt om brodern varit uppväxt i en familj där det var tillåtet att pröva saker och misslyckas? Kanske hade han då kunnat uppfylla någon av sina högtflygande drömmar. Något som kanske lett till att han kunnat fly från alkoholismen och det miserabla liv han till mångt och mycket levde. Ett liv som bestod av tillfälliga påhugg, som han ofta miste då alkoholismen inverkade för mycket på arbetet.

Det som hände brodern är, som en av Louis vänner beskriver i boken, ett klassöde. Det finns få författare, om ens någon, som kan beskriva detta klassöde på ett så gripande sätt som Louis. 

Det är bara att konstatera. Édouard Louis har gjort det igen. Med ”Kollapsen” visar den franske författaren än en gång att han är världens bästa skildrare av arbetarklassen. 

Jon Andersson