Asyldrama har svårt att engagera

Ett liv med paus

Betyg: 2/5

Film Det är synd att filmskaparna inte lyckas göra en mer engagerande film av ett sådant viktigt ämne som apatiska flyktingbarn. Det tycker Jon Andersson som har sett asyldramat ”Ett liv med paus”. 

Fenomenet kring apatiska flyktingbarn var ett stort debattämne i början av 2000-talet. Det handlade om ett växande antal asylsökande barn som slutade äta, gå och prata. Enligt utredningar som gjordes verkade ett permanent uppehållstillstånd vara det enda som hjälpte barnen att tillfriskna. 

Uppehållstillstånd hjälpte

Det fanns flera iögonfallande detaljer med fallen. Dels verkade det vara ett fenomen som i stort sett bara fanns i Sverige. Dels var 80 procent av de drabbade från forna Sovjetstater eller från länder på Balkan. 

Socialstyrelsen publicerade en vägledning 2013 där man beskrev kunskapsläget som “bristande” men att det saknades stöd för hypoteser om att barnen skulle simulera. Det sistnämnda motsades dock av en granskning av magasinet Filter 2019, där två av barnen berättade att de spelat apatiska under asylprocessen för att familjen skulle få uppehållstillstånd. 2020 togs Socialstyrelsens vägledning bort. Och hösten 2021 hade fallen med uppgivenhetssyndrom minskat, enligt en barnläkare som SVT intervjuade.

I den grekiske filmregissören Alexandros Avranas nya film ”Ett liv med paus” skildras den här problematiken. I filmen får vi följa Sergej och Natalia som flytt från Ryssland till Sverige efter att Sergej misshandlats och utsatts för trakasserier på grund av sina politiska åsikter. När familjen får beskedet att de inte kommer att beviljas uppehållstillstånd hamnar deras yngsta dotter Katja i ett katatoniskt tillstånd och blir inlagd på sjukhus. Sergej och Natalia får nu kämpa mot de svenska myndigheterna samtidigt som de försöker få sin dotter frisk. 

Aldrig särskilt engagerande

Ämnet i ”Ett liv med paus” inbjuder till känslomässigt engagemang. Filmen innehåller kritik mot det svenska samhället samtidigt som den försöker berätta om hur enskilda människor drabbas av asylprocessen. Problemet är bara att filmen aldrig blir särskilt engagerande. Karaktärerna känns inte som riktiga människor utan snarare som karikatyrer av ryska flyktingar. Vad tänker Sergej, Natalia och deras döttrar innerst inne? Det får vi aldrig veta. Det gör att filmen inte lyckas väcka särskilt mycket känslor, trots det angelägna ämnet. Det beror förmodligen också på skådespeleriet, då varken Chulpan Khamatova eller Grigoriy Dobrygin övertygar i huvudrollerna som Sergej och Natalia. 

Det är egentligen bara en gång det bränner till ordentligt. Det är när den äldsta dottern i familjen förhörs av en migrationshandläggare, spelad av Lena Endre. Plötsligt får filmen liv och man känner verkligen med dottern, som tvingats ljuga om att hon sett när pappan misshandlats. Det är som att Endre ger energi åt filmen, som tyvärr försvinner igen när den svenska skådespelerskan inte längre är i bild.

Med flera sådana moment hade ”Ett liv med paus” kunnat bli en riktigt bra film. Nu blir resultatet bara knappt godkänt. Det är synd att filmskaparna inte klarar av att göra en mer engagerande film av ett sådant viktigt ämne. 

Jon Andersson