Bild: Wikimedia.

debatt Det är viktigt att ha en seriös diskussion om valfusk och demokratisk integritet. Men demokratin kräver också en tydlig gräns mot kollektivt misstänkliggörande på grund av att en kandidat tillhör en viss invandrargrupp, skriver Girma Berhanu.

Diskussionen om valfusk och andra oegentligheter i Sverige väcker viktiga frågor om demokratins integritet och den offentliga debattens ansvar. Särskilt känsligt blir det när misstankar kopplas till personer med invandrarbakgrund. I sociala medier och starkt politiserade digitala miljöer kan obestyrkta uppgifter snabbt spridas och enskilda händelser förvandlas till misstankar mot hela grupper.

Min kritik riktar sig inte mot etablerade nyhetsmedier eller legitim journalistisk granskning. Tvärtom är en fri och kritiskt granskande press avgörande för demokratin. Frågan är hur misstankar hanteras, vilka belägg som krävs och hur rapporteringen undviker att bidra till kollektivt misstänkliggörande.

Fria och rättvisa val förutsätter att väljare kan rösta utan hot, tvång eller otillbörlig påverkan. Misstankar om manipulation måste därför tas på allvar. Men misstankar är inte bevis.

I en kollegas kommun finns exempelvis en SD-ledare som hjälper äldre personer och personer med alkoholproblem att ta sig till vallokalen, ibland i sin egen bil. Ska detta automatiskt betraktas som misstänkt? Det finns en avgörande skillnad mellan att hjälpa någon att rösta och att styra hur personen ska rösta.

Från granskning till kollektiv misstanke

Om någon betalas för att rösta på ett visst sätt, hotas eller utsätts för påtryckningar är det naturligtvis allvarligt och ska utredas. Men även då måste vi fråga: Var finns bevisen? En anklagelse blir inte sann bara för att den upprepas många gånger.

En särskild risk uppstår när misstankar mot enskilda personer överförs till hela befolkningsgrupper. Etnisk eller nationell bakgrund, religion eller anknytning till ett visst land kan inte i sig utgöra bevis för valfusk.

Människor med invandrarbakgrund är ingen homogen grupp. De har olika politiska uppfattningar och livserfarenheter och bidrar till samhället genom arbete, utbildning, företagande och politiskt engagemang.

När enskilda fall används för att misstänkliggöra större grupper flyttas fokus från frågan om vad som faktiskt har hänt till vilka människor som anses trovärdiga på grund av sitt ursprung. Samma krav på granskning och bevis måste gälla alla, oavsett bakgrund eller politisk tillhörighet.

Mediernas ansvar och den demokratiska tilliten

Medier och opinionsbildare har rätt och skyldighet att granska makthavare och politiska organisationer. Men det är viktigt att skilja mellan att granska en politikers handlingar och att göra personens ursprung till grund för misstanke. Samtidigt får hänvisningar till diskriminering inte användas för att avfärda trovärdiga uppgifter om oegentligheter.

Valfusk handlar inte bara om valsystemets säkerhet utan också om förtroende. Medborgarna måste kunna lita på att val genomförs rättvist och att misstankar utreds seriöst. De måste också kunna lita på att deras bakgrund inte gör dem mindre demokratiskt trovärdiga.

I ett mångkulturellt samhälle kan kollektivt misstänkliggörande försvaga tilliten och känslan av delaktighet. Men om trovärdiga misstankar om valfusk inte granskas riskerar också förtroendet för demokratin att skadas. Båda problemen måste tas på allvar.

Behövs en öppen diskussion

Sverige behöver en öppen och saklig diskussion om valfusk och demokratisk integritet. Misstankar ska inte tystas ned för att de är politiskt känsliga, utan granskas och prövas mot konkreta belägg. När oegentligheter kan styrkas ska ansvar utkrävas.

Men demokratin kräver också en tydlig gräns mot kollektivt misstänkliggörande. Ingen ska kunna fuska sig till politisk makt, men ingen ska heller misstänkliggöras eller dömas på grund av sin bakgrund.

Den demokratiska utmaningen är att försvara både valens integritet och principen om allas lika värde. Det kräver samma spelregler, samma krav på bevis och samma rättssäkerhet för alla.

 

Girma Berhanu, professor i specialpedagogik vid Göteborgs universitet