Underhållande om excentrisk pingisspelare

Marty Supreme

Betyg: 3/5

Film Filmskaparnas vilja att låta Timothée Chalamet briljera tar dock över lite för mycket, på bekostnad av helhetsintrycket. Det tycker Jon Andersson som sett bioaktuella “Marty Supreme”, med den Oscarstippade amerikanen i huvudrollen.

Marty Mauser (Timothée Chalamet) är en minst sagt excentrisk ung man. Han bor i New York på 1950-talet och försörjer  sig som skoförsäljare. Men Marty har betydligt större drömmar. Han är en av världens bästa pingisspelare och han vill förstås mycket hellre ägna sig åt att spela pingis än att kränga skor. Men eftersom det är en sport man inte kan försörja sig på måste han ta till drastiska medel för att uppfylla sin dröm. 

Förlorar final

I inledningen av filmen rånar Marty farbroderns skoaffär för att han ska få ihop pengar för att åka och spela British Open i London. Väl där gör han succé vid pingisbordet samtidigt som han tar in på det dyra Ritz Hotell. Där träffar han den före detta filmstjärnan Kay Stone (Gwyneth Paltrow) och hennes man, affärsmannen Milton Rockwell (Kevin O’Leary). Ett par som kommer att följa Marty under hela filmen. I finalen förlorar han dock mot den japanske spelaren Koto Endo (Koto Kawaguchi) och efter ett gig som pausunderhållning åt Harlem Globetrotters återvänder Marty till hemstaden.

Väl tillbaka i New York råkar Marty på nytt ut för en mängd olika problemfyllda situationer, som bland annat involverar en bortsprungen hund, ett stulet halsband och en låda med orangea pingisbollar. Det är dumt att avslöja så mycket mer. Det räcker med att konstatera att allt Marty gör utgår från målet att få ihop så mycket pengar så att han kan åka till VM i Tokyo och få revansch på Endo. Hur det går kanske ni kan lista ut. Även om vägen mot revansch är betydligt krokigare än vad Marty förväntar sig. 

Underhållande

Det känns som att manuset är skrivet för att Timothée Chalamet ska få spela ut hela sitt register och vinna den där åtråvärda Oscarsstatyetten. Filmskaparnas vilja att låta Chalamet briljera tar över lite för mycket, på bekostnad av helhetsintrycket. Jag upplever det som att vissa scener endast finns till för att Chalamet ska visa vilken fantastisk skådespelare han är. 

Med det sagt, så är det inget fel på Chalamets prestation. Det går inte komma ifrån att han än en gång gör en mycket gedigen rolltolkning. Själv föredrar jag dock den amerikanske skådespelarens något mer lågmälda porträtt av Bob Dylan i “A Complete Unknown” från förra året. 

Jag har också lite svårt för sportfilmsklyschan om den amerikanske idrottsmannen som ska få sin revansch på den oövervinnerlige utlänningen. Det blir lite som Rocky IV, fast inte fullt så svulstigt. Jag stör mig också lite på att i filmens värld ska amerikaner vara mästare på allt. Karaktären Marty Mauser är löst baserad på den riktige bordtennisspelaren Marty Reisman, vars främsta merit är en bronsmedalj i singel i VM i Stockholm 1949. Verklighetens Marty Mauser hade alltså förmodligen inte haft en chans mot japanen Endos motsvarighet. 

Det betyder inte att “Marty Supreme” är en dålig film. Det är i stora drag en underhållande och rolig film om en man med en vilja av stål, som på något sätt alltid råkar i trubbel. 

Jon Andersson