“The Secret Agent” är en stökig och annorlunda film

The Secret Agent

Betyg: 4/5

Film Den komplexa historien är både filmens styrka och svaghet. Det tycker Jon Andersson som sett den brasilianska politiska thrillern, med svensk premiär i helgen. 

En gul folkabubbla kör in på en bensinmack. Precis bortanför bensinpumparna ligger ett lik täckt av lite wellpapp. Det har legat där i flera dagar och hundarna som vill kalasa på liket motas bort av bensinmacksföreståndaren. På filmduken kan vi läsa texten. “Vår historia utspelar sig i Brasilien 1977. En mycket stökig tid”  

Stökig och annorlunda

Inledningen i Kleber Mendonça Filhos Oscarsnominerade “The Secret Agent” sätter tonen för hela filmen. Kommande 2 timmar och 41 minuter kommer att bli en både stökig och annorlunda resa, som tar oss med till en annan tid i historien. 

Mannen som kliver ur folkabubblan i inledningsscenen heter Armando (Wagner Moura) och är en före detta universitetsprofessor och politisk dissident. Armando får snart veta att hans liv är i fara och han börjar därför planera för att fly ut ur landet tillsammans med sin son. Under tiden får han flytta in i ett hus med andra politiska dissidenter. Något som arrangeras av den 77-åriga anarko-kommunisten Dona Sebastiana. Fantastiskt gestaltad av den brasilianska skådespelerskan Tânia Maria.​​ 

Rätt utstrålning

Det finns mycket att tycka om med “The Secret Agent”. Inte minst gillar jag stilen på filmen som är någon sorts blandning av noirfilm och politisk thriller, med eko från filmer som skapades under det decennium som filmen skildrar (se faktaruta för filmtips). 

Wagner Moura är som klippt och skuren för rollen som Armando. Han har den rätta utstrålningen och looken, inklusive den tidsenliga mustaschen och de eleganta 70-talsskjortorna. Filmskaparna har också lyckats väl med att återskapa 70-talets Brasilien, när det gäller allt från kläder till musiken och gatubilden. Den lite gulaktiga bilden och ljussättningen bidrar ytterligare till stämningen.  

Att göra film om Brasilien under militärdiktaturen (1964-1985) verkar vara på modet bland brasilianska filmskapare just nu. Förra året kom Walter Salles “I’m Still Here”. En berättelse om människorättsadvokaten Eunice Paiva, vars man Rubens blev ett offer för diktaturen då han försvann spårlöst efter att ha arresterats av militären i början på 70-talet. En film som belönades med en Oscar för bästa utländska film vid förra årets Oscarsgala. Men medan “I’m Still Here” var en rakt berättad historia om de övergrepp som begicks i diktaturens namn är “The Secret Agent” betydligt mer komplicerad. 

Bra slut

Den komplexa historien är både filmens styrka och svaghet. Jag gillar hur Armandos öde skildras i flera led. Inte minst är det snyggt när berättelsen hoppar mellan 1977 och nutid, då en historiastudent lyssnar på bandinspelningar från den tiden. Scenen då vi först får se Armando prata med människorättsaktivisten Elza (Maria Fernanda Cândido)  för att sedan i klippet efter möta historiastudenten Flavia (Laura Lufési) då hon lyssnar på en inspelning av just det samtalet är mycket raffinerat gjort.

Men det blir också emellanåt ganska rörigt. Det är lite synd, då jag tror att filmen hade vunnit på att förenkla historien och ta bort en del bifigurer. Det gör också att att en stor del av filmen känns lite seg och riktningslös. Det kompenseras dock upp med råge i det dramatiska och skickligt utförda slutet, som upptar ungefär en tredjedel av filmen. 

Sammanfattningsvis kan man konstatera att “The Secret Agent” hade vunnit på om den varit lite kortare och manuset förenklats en aning. Hade hela filmen varit lika bra som slutet hade betyget kunnat bli högre. Nu blir det en fyra med ett visst darr på ribban. 

Jon Andersson