Sverige har förändrats

Men vår självbild hindrar oss från att se det.

Sverige har länge levt på en berättelse om sig självt: tolerant, humanistiskt och rättssäkert. Det är en berättelse många tycker om – och som också rymmer mycket som varit sant. Men den kan också bli en blind fläck när landet förändras.

För Sverige har förändrats. Inte genom en enskild dramatisk händelse, utan genom en lång rad beslut, signaler och nya praktiker. Steg för steg har invandrade svenskar och andra invånare – och människor med invandrarbakgrund – kommit att bemötas som om deras tillhörighet vore villkorlig. Som om deras plats i samhället alltid kan omförhandlas.

Tro att systemet fungerar

Detta är ingen moralpredikan mot “vanliga svenskar”. De flesta vill vara anständiga och rättvisa. Men just därför är det svårt att ta in att det som händer kan vara något annat än rimligt. När skärpningar presenteras som “ordning och reda” och “ansvar” blir det lätt att tänka: det här behövs nog. Och när man själv inte riskerar konsekvenserna är det ännu lättare att tro att systemet fungerar.

Tidöregeringens riktning, där SD fått ett avgörande inflytande, har flyttat gränserna för språk och politik. “Stramhet” har gjorts till dygd, misstänksamhet till metod. Invandring har blivit en symbolfråga som laddas med skuld och förenklingar. Samtidigt byggs hårdheten in i regelverk och praxis, där människors etablering och anknytning kan väga förvånansvärt lätt när staten bestämmer sig för att dra åt.

I dag har Sverige inte formellt infört ett system av åtskillnad. Men vi har fått inslag av åtskillnad: skilda trösklar, skilda misstankar, skilda villkor. För vissa räcker det inte att arbeta, betala skatt, uppfostra barn och bygga ett liv. Man måste också leva med känslan av att det man byggt kan ifrågasättas, omprövas eller underkännas – ibland utan begriplig proportionalitet.

En ny “normalitet”

Det är så ett samhälle glider. Inte med ett enda språng, utan med små steg som blir en ny normalitet. Och när normaliteten väl förändrats, anpassar sig de flesta – inte av elakhet, utan av vana. Man intalar sig att det nog finns goda skäl. Att det nog inte drabbar “sådana som sköter sig”. Att det nog inte är så illa.

Men det är just där problemet ligger: ett samhälle som slutar ställa frågor tappar sin moraliska kompass utan att märka det.

Sverige behöver inte en nostalgisk bild av vad vi en gång var. Vi behöver en ny ärlighet om vad vi håller på att bli – och en stilla, obekväm fråga: vad gör det med oss när vi vänjer oss vid att vissa människor alltid måste bevisa sin rätt att höra hemma?

Juan Fonseca, tidigare riksdagsledamot (S)