Burma Sedan fyra år sitter Burmas oppositionsledare Aung San Suu Kyi i fängelse. En militärjunta styr landet. I dag fyller hon 80 år. Debbie Stothard, grundare av ALTSEAN-Burma, skriver en personlig krönika om deras möten.
”Glöm inte, min Suu är väldigt mänsklig”, sa Michael Aris till mig medan han körde runt mig i Oxford och pekade ut olika byggnader kopplade till Daw Aung San Suu Kyi.
Det var 1998, mitt första besök i Storbritannien för att delta i en konferens i London. Michael Aris bjöd mig till Oxford över dagen. Vi hade tidigare bara haft kontakt via e-post, fax och vanlig post.
ALTSEAN-Burma drev ett hemligt kurirsystem för Daw Suu, med kodnamnet ”Duvorna” – ett multinationellt (och rätt slumpmässigt!) nätverk av aktivister som smugglade in mediciner, brev och vadhelst ”The Lady” ville ha, från barnvitaminer, kampanjmärken och böcker till silkestråd och Star Wars-filmer. Och smink.
Jag brukade tänka på Michaels påminnelse – att hon är mänsklig
I gengäld smugglade vi ut brev, ljudinspelningar och videomaterial, för att att hennes röst och hennes kollegors röster skulle nå ut till både internationella och inhemska grupper, via medietjänster som DVB (Democratic Voice of Burma)
Varje gång vi fick bilder eller en video av Daw Suu, skickade vi ett exemplar till Michael i Oxford, så att han kunde se hur ”min Suu” hade det. I en rörelse där alla tycktes göra anspråk på Daw Aung San Suu Kyi kallade Michael Aris henne för ”min Suu”.
De flesta burmesiska aktivister jag arbetade med såg upp till henne, försökte skydda henne från dåliga nyheter och kritik och var rädda för att göra henne upprörd eller besviken.
Jag har alltid tyckt att hon var mer disciplinerad än generalerna, men mycket mer karismatisk och charmig.
Vi var tveksamma till att ställa svåra frågor. Hennes standardreaktion var ”nej”. Men om man insisterade och lade fram sina argument kunde hon ändra sig – utan att säga det. Man märkte det bara när hon agerade.
I början brukade vissa av oss, när vi stod inför egna svåra beslut, tänka: ”WWDSD” – What Would Daw Suu Do? Hon var vår ledstjärna.
Det förändrades. Den skyddande mur av ja-sägare som byggdes upp kring henne när hon tog plats i parlamentet gjorde henne blind för verkligheten på marken. Stater, politiker och affärsmän drog henne i olika riktningar utifrån sina egna agendor. Hennes förnekelse av folkmordet på rohingyerna, och hennes tolerans mot Kinas ekonomiska projekt, som skadade många etniska landsbygdssamhällen, vände vår värld upp och ner.
Det var en annan Daw Suu än den vi kände.
Jag brukade tänka på Michaels påminnelse – att hon är mänsklig. När han sade det antog jag att han syftade på hennes värme, hennes fräcka humor, hennes generösa medkänsla och omtanke.
Vi hade satt henne på en piedestal; hon var ”The Lady” i verkliga livet. Men hon var, och är, mänsklig. Precis som vi andra har hon brister och gör misstag – även allvarliga sådana. Och vi älskar henne fortfarande, även om vi motsätter oss vissa av hennes val.
I slutet av den där dagen i Oxford 1998 körde Michael Aris mig till tågstationen och insisterade på att vänta med mig på perrongen tills jag klev på tåget mot London.
Som en omtänksam farbror gav han mig en varm kram och bad mig hälsa ”min Suu”. En vecka senare var jag i Rangoon för att träffa henne. Innan hon hann hälsa sa jag: ”Det här är från Michael” och gav henne en jättehård kram. Uppdrag slutfört!
Grattis på 80-årsdagen, Daw Suu. Hoppas du kände alla de kramar som skickades till dig från hela världen.
Debbie Stothard
Debbie Stothard är människorättsaktivist från Malaysia och grundare och samordnare för ALTSEAN-Burma, ett nätverk av grupper inom ASEAN-blocket som i över 30 år stöttat demokrati och mänskliga rättigheter i Myanmar.
Artikeln har också varit publicerad i Democratic Voice of Burma, DVB. Översättning: Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
