Film Paul Laverty har skrivit manus till Ken Loach filmer sedan 90-talet. Dagens Arena fick en exklusiv intervju med Laverty då han besökte Stockholm för att lansera duons nya film The Old Oak.
-Vi visste att det skulle bli Kens sista film så därför var frågor om hopp väldigt viktiga för oss.
Det var när Paul Laverty arbetade med människorättsfrågor i Nicaragua på 80-talet som idén om att skriva filmmanus föddes.
– Jag var ett ögonvittne till kriget och det systematiska våldet där. Men jag var trött på att skriva rapporter om mänskliga rättigheter och att prata med journalister. Jag bestämde mig därför för att jag ville försöka göra en film om det som hände där, berättar Paul Laverty när vi träffas på ett hotell i Stockholm i anslutning till hans medverkan på Stockholms filmfestival.
När Laverty kom tillbaka från Nicaragua hörde han därför av sig till Ken Loach och berättade att han hade en filmidé. Trots att Laverty var helt ny i filmbranschen fick han ett positivt mottagande för sin idé från mästerregissören.
– Det var första gången jag skrev ett manus. Men Ken brydde sig inte om huruvida jag skrivit filmmanus tidigare. Han var bara nyfiken på vad jag hade att berätta. Så han sa till mig att jag skulle försöka skriva några scener, säger Paul Laverty.
Tog fem år innan filmen var gjord
Det tog fem år från det första mötet till att få filmen gjord. Carla´s Song, som kom ut 1996 handlar om relationen mellan den skotske busschauffören George Lennox (Robert Carlyle) och Carla (Oyanka Cabezas), en flykting från Nicaragua. Filmen blev den första av många samarbeten mellan Laverty och Loach.
– Vi gör väldigt olika jobb. Jag skriver och han regisserar, men vi möts i mitten som filmskapare. Är det något vi är intresserade av börjar jag med att göra research. Sedan pratar vi, funderar och utbyter artiklar och information. Och om vi känner att det är ett bra ämne för en film så börjar jag skriva manus, berättar Paul Laverty.
Parets senaste film heter The Old Oak och handlar om ett litet samhälle i nordöstra England som aldrig återhämtat sig efter gruvstrejken 1984. Filmen, som har svensk premiär i januari, kretsar kring den före detta gruvarbetaren och pubägaren TJ Ballantyne (Dave Turner), en man som kämpar med sitt eget liv samtidigt som han försöker hålla igång den nedgångna puben. När ett gäng syriska flyktingar kommer till byn förändrar det dynamiken i samhället och ställer TJ inför flera svåra val. Fimen är en naturligt uppföljare till Loach och Lavertys två senaste filmer Sorry We Missed You och I Daniel Blake, enligt Laverty.
– Sorry We Missed You och I, Daniel Blake var väldigt tuffa filmer. En typ av tragedier. I, Daniel Blake skildrar hur en gammal person som behöver statens hjälp blir förödmjukad på ett brutalt sätt. Och i Sorry We Missed You valde vi att fokusera på de tuffa villkoren för prekariatet. Efter att ha gjort de två filmerna, kände vi att vi hade ett oavslutade ärenden i nordöstra delen av landet.
Det handlar om samhällen som hade ödelagts efter gruvstrejken 1984, och som utarmades på såväl jobbmöjligheter som bibliotek, postkontor och banker.
-Nu har det kommit många syriska flyktingar till dessa områden eftersom bostäderna var så billiga, säger Paul Laverty.
Finner hopp genom att arbeta tillsammans
Under researcharbetet upptäckte Paul Laverty att det var långtifrån alla som bodde i de här samhällena som var nöjda med att flyktingarna kommit dit.
– Vi träffade människor som var arga och som själva hade gått igenom trauman och bristande handlingsfrihet i sina egna liv. De blev förbannade och sa: Varför skickar ni dem hit, och inte till Westminster?
Förhållningssättet till de syriska flyktingarna är ett bärande tema i filmen. Flera av pubens stammisar gillar inte att det kommit flyktingar till byn och snart märker huvudkaraktären TJ att han måste välja mellan de gamla vännerna eller att hjälpa de syriska flyktingarna. Men till slut väljer han sida.
– TJ lyckas finna hopp igen genom att arbeta tillsammans med människorna i byn och med syrierna som tillför ny energi till samhället, säger Paul Laverty.
I, Daniel Blake, Sorry We Missed You, och The Old Oak är alla berättelser som känns relevanta även här i Sverige. Hur lyckas ni med att berätta de här universella historierna?
– Först och främst måste du lyssna på folk. Om du går runt i matbankerna och hör folk berätta om hur deras barn har det, hur deras elektricitet är avstängd, att de lever på kex. Då kommer det en tidpunkt då du har så mycket information att du kan börja förstå det. Och samma sak gäller då jag följde med budförare på deras pass inför arbetet med Sorry We Missed You. När man ser deras gråa ansikten efter ett 12-timmarspass och får veta att de måste kissa i flaskor för att hinna med jobbet. Då inser man vad otryggt arbete innebär.
Loach sista film
I, Daniel Blake och Sorry We Missed You är båda dystopiska skildringar av problem som drabbar dem som befinner sig längst ner på samhällsstegen. I The Old Oak går det att skönja lite mer hopp. Ett medvetet val, enligt Paul Laverty. Inte minst eftersom filmen är 87-årige Ken Loach sista film.
– Jag tror att det finns en tid och en plats att berätta tragedier som I, Daniel Blake och Sorry We Missed You. Jag tycker att det var värt att göra det, men du vill inte göra det hela tiden. Och för att vi visste att det här skulle bli Kens sista film så var frågor om var vi får hopp ifrån väldigt viktiga för oss.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
