Foto: Privat/Pixabay

Protesterna i Iran Till min stora ledsnad inser jag att västvärlden inte ger konkret stöd till de protesterande i Iran. Desperationen kring att återuppta kärnenergiavtalet med landet har underminerat de demokratiska kraven och principerna. Det skriver Reza Nejadiyan, människorättsaktivist och ortoped. 

Efter mer än fyra decennier har människorna i Iran tröttnat på makthavarna som avskaffat alla grundläggande mänskliga rättigheter. Kvinnor betraktas inte som fullvärdiga medborgare i ayatollornas Iran. Etniska och religiösa minoriteter utsätts för brutalt förtryck som sällan når internationella medier. Regimens ideologi, diskriminering och korruption under alla år är grunden för protesterna i dagens Iran.

Västvärldens icke-agerande gentemot ayatollorna har hindrat bildandet av en stark, demokratisk och enhetlig iransk opposition.

 Det brutala mordet på den kurdiska tjejen Jina Mahsa Amini har blivit en symbol för en unik kvinnorevolution i Iran. Det är inte första gången medborgarna i Iran protesterar men denna gång är protesterna annorlunda. Protesterna pågår i alla provinser och universitetsstudenter, oljearbetare och konservativa familjer deltar i de dagliga protesterna. De så kallade valprotesterna 2009–2010 leddes av reformister med grundideologin i islamiska republikens grundlag. De nuvarande protesterna har pågått mycket längre än alla andra protester tidigare. Som vanligt definierar ayatollorna de protesterande som spioner och verktyg för Israel och västvärlden. 

Till min stora ledsnad inser jag att västvärlden inte ger konkret stöd till de protesterande i Iran. Det handlar mycket om kärnenergiavtalet med Iran. Västvärldens ambition och desperation för att återuppta kärnenergiavtalet med Iran har underminerat de demokratiska kraven och principerna under förhandlingarna med islamiska regimen.

Tron på demokratiska reformer och respekt för konventioner om mänskliga rättigheter i Iran är uppenbarligen någon form av politiskt självbedrägeri som olika administrationer och regeringar i USA och Europa har begått under alla dessa år i samspel med Teheran. Västvärldens besatthet av ett kärnvapenfritt Mellanöstern leder till att Teheran-regimen lyckas sätta sin agenda för att uppnå sin egen kärnvapenteknologi. Teheran-regimen har destruktiva roller i alla konflikter i regionen. Regimen har utökat sin potential för att utveckla egna kärnvapen och i samma takt blivit mer brutal och hänsynslös mot sin egen befolkning. Teheran-regimen förföljer till och med minoriteter och aktivister utanför egna territoriella gränser. Ett flertal missilanfall mot iransk-kurdiska oppositionen i irakiska Kurdistan nyligen har krävt flera dödsoffer. Irans destabiliserande roll i Mellanöstern har nu spridit sig till Europa. Drönarexporten till ryska armén har förlängt rackartyget även till kriget i Ukraina.

 Västvärldens icke-agerande gentemot ayatollorna har hindrat bildandet av en stark, demokratisk och enhetlig iransk opposition. Den förre amerikanske presidenten Barack Obamas erkännande om likgiltighet under valprotesterna i Iran 2009–2010 är en tydlig lärdom.

Som bekant är Iran ett mångetniskt samhälle som består av kurder, perser, azerbajdzaner, balucher med flera. Visst försvårar detta faktum bildandet av en enhetlig ledning för dagens proteströrelse men en paraplyorganisation behövs eftersom bristen på starkt ledarskap för rörelsen kan leda till ett långvarigt och blodigt inbördeskrig. En samstämmig iransk opposition bör bilda en regering i exil där samtliga etniciteter och folkgrupper i Iran kan representeras. Den gemensamma oppositionen i exil bör fokusera endast på regimens fall. Folken i Iran behöver mer konkret stöd än hårklippning inför kameror. Stödet från både EU och USA till en regering i exil kan skapa en demokratisk process som Iran behöver mer än något annat. 

Sverige bör sätta diplomatisk press på regimen i Teheran både via FN och EU-parlamentet. Att utvisa regimens agenter som bedriver spionage och penningtvätt för regimen i Europa och frysa deras konton och stoppa all handel med regimen kan vara ett stort bidrag till folkets rörelse inför regimens fall.

Reza Nejadiyan, människorättsaktivist och ortoped