Men från Peking hörs det inget

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan handlar det om Obamas tid vid makten, coronadebattens nuvarande fas och den spruckna bilden av Sverige.

Jag började läsa Vi hade makten i åtta år. En amerikansk tragedi före George Floyds död. Ta-Nehisi Coates har samlat och kommenterat ett antal av sina egna texter från det senaste decenniet. De sätter in Barack Obamas presidentperiod och det som hände sedan i ett historiskt sammanhang, som i hög grad kokar ner till rasfrågan. Detta är något av en essäistisk lärobok om USAs rasistiska historia och ger oss en helt avgörande bakgrund för att förstå det amerikanska samhället grundläggande konflikter. Coates egen far var förläggare på Black Classic Press och en gång en Black Panther.

Jag är förstås medveten om att jag inte fullt ut kan greppa detta. Jag är en vit man i Skandinavien. Och mina spontana och hoppfulla politiska reflexer ligger väl snarare hos Martin Luther King än hos Malcolm X. Med detta kommer väl en from (?) förhoppning om att ickevåld i längden är den enda möjliga vägen och att det finns en möjlighet till försoning och att det går att överbrygga de rasbarriärer som fortfarande är så fundamentala. Men dagar som dessa tvivlar även jag. Det rasistiska våldet har än en gång visat sitt brutala ansikte. Jag fortsätter därför min läsning av Vi hade åtta år vid makten med delvis nya ögon, även om jag kanske inte ändrat min grundhållning. Jag ökar min förståelse.

Titeln på boken anspelar förstås på Barack Obamas åtta år som president i USA. Men även på efterspelet till inbördeskrigen. De svarta fick inte samma medborgerliga rättigheter trots att slaveri förbjöds. I Sydstaterna accepterades segregeringen och den strukturella diskrimineringen. Ku Klux Klan fick fritt spelrum. Våldet. Men även i norr var rasismen och den ekonomiska underordningen en realitet. Våldet tog sig olika uttryck i syd i norr, men det existerade både här och där. Coates påminner oss också om att flera hundra år av slaveri fortfarande kastar sin skugga över USA. Den amerikanska vita kapitalismen och den amerikanska demokratin vilar ytterst på en lång och varaktig förbrytelse mot de svarta.

Coates har en kluven hållning till Barack Obama. Han hyser förvisso stor respekt för mannen som blev USAs första svarta president. Det är inte så länge sedan bara den tanken var en fjärran utopi. Coates har en rad intressanta perspektiv på varför Obama överhuvudtaget kunde bli vald. Obama gjorde aldrig någon sak av sin svarthet. Snarare knöt han an till en universell amerikansk föreställning om frihet och medborgarskap omfattande alla. Det kanske alla kloka politiker behöver göra för att bli valda.

Men, som Coates visar, varje gång han tog upp rasdiskriminering eller anspelade på sin hudfärg fick han utstå enorma kampanjer i de konservativa medierna och en ursinnig kritik av republikanska politiker på högerkanten. Han tvingades också backa från sin kritik vid ett par tillfällen. Det är som om Obama gav bränsle åt den underliggande rasismen ännu en gång. En stor andel av amerikanerna bibringades föreställningen att Obama egentligen var muslim och inte föddes i USA och därför inte hade rätt att vara president, han var i deras ögon illegitim innehavare av presidentämnet.

Donald Trump drev förstås den frågan. Han kan ses som en konservativ rekyl som kunde bli president genom att knyta an till och understödja de rasistiska kampanjerna mot Barack Obama. När Barack Obama drev med Donald Trump på 2011 års ”White House Correspondents’ Dinner”, visade han till och med en powerpoint där Trumptower hade fusionerats med Vita Huset.

Som ni kan se satt Trump själv i publiken. Kanske var det där och då han bestämde sig för att kandidera till presidentposten? Eller var det så att Barack Obama kunde skåda in i framtiden?

Vi kommer aldrig fram till Samarkand. En pessimistisk slutats är möjligen att precis som klass aldrig kan tänkas bort kommer vi inte förbi ras på länge än. Det hindrar inte att vi gör klokt i att sträva efter det klasslösa samhället och ett samhälle fritt från diskriminering. Händelseutvecklingen i USA ger näring åt en viss dysterhet och ett stort mått av missmod. Det enda optimistiska svar som finns till hands är att trots allt fortsätta kämpa mot orättvisor och förtryck. Och att hålla idealen vid liv.

Vår svenska coronadebatt

Den svenska coronadebatten har tagit fart på allvar, även här på Dagens Arena. Detta är i grunden bra. De svenska dödstalen är höga. Och frågan är varför de inte går ner fortare än vi hade hoppats. Vi måste kunna ställa frågan om hur klok den svenska strategin egentligen har varit. Allt detta är förstås laddat av våra personliga upplevelser och sorger. Vi är många som känner eller i varje fall kände någon av alla de som avlidit. En av mina morbröder gick bort i början av året när vinterkräksjukan tog sig in i omsorgsboendet. En farbror har avlidit i sviterna av covid-19. Detta hände våren 2020. Vi skriver in händelser som dessa i våra egna små historieböcker som sorgliga och för oss stora händelser, det är sådant vi kommer att bära med oss länge. Fokus ligger med all rätt på äldreboendena och i hemtjänsten. Mina två släktingar är två exempel, även om de avled av olika sjukdomar. Ingen kan bortse från att detta är ett misslyckande. Men jag noterar att samma diskussion förs i många andra länder.

Samtidigt undrar jag och försöker förstå varför smittspridningen varit större i vissa länder och i vissa regioner eller städer än i andra. När jag talade med Paulo Borioni som verkar i Rom i ett tiosamtal på Arena idés Facebooksida för några veckor sedan berättade han att Rom klarat sig relativt bra, medan Milano och hela Lombardiet drabbats mycket hårt av coronaviruset. Dessa skillnader i antalet dödsfall finns inom länder och mellan länder. Bayern har fler fall än Berlin. New York och London har drabbats av många dödsfall. I Sverige är det framför allt Stockholm och närliggande regioner som sett de största dödstalen. Det kan förstås bero på tillfälligheter.

Smittan är inte logisk. En person kan smitta många andra vilket sedan leder till långa och omfattande smittkedjor. Men här finns åtminstone ett mönster man kan reflektera över, även om tillfälligheter aldrig bryter de enkla förklaringsmodellerna. Det verkar som om att det i hög grad handlar om städer och regioner dit och från vilka många reser, och som har ett stort globalt ekonomiskt utbyte, inte minst med Kina förstås. Det är fråga om mer folkrika städer. Där finns mer trångboddhet och ett högre mått av trängsel. Kanske sprids smittan lättare då. Förmodligen är det dit den har kommit först.

En annan intressant fråga är när smittan började spridas. Det första dokumenterade fallet härstammar från Kina och nyårsafton i december förra året. Men dödsfall har i efterhand påvisats i Frankrike under december månad. Och jag känner själv till personer i Sverige som visat sig ha varit sjuka i början av januari, strax efter nyår. Så hur länge har vi haft smittan i samhället, så kallad samhällsspridning? Vi vet nu också att den tidiga smittan i Sverige inte bara härstammade från norra Italien utan också kan härledas till resor till och från London och New York.

Jag kommer att tänka på aidsepedimin som skakade om oss i början av 1980-talet. Den skapade en sådan ångest och rädsla. Själv var jag på ett par begravningar för vänner som gick bort i aids. 32 miljoner människor har gått bort i denna förfärliga sjukdom. Det var en helt annan sjukdom med andra smittmönster. Men jag tycker ändå att det är intressant att ett dödsfall i efterhand bekräftats i dåvarande Belgiska Kongo redan 1959. Det första fallet i USA har fastslagits  i efterhand 1969. I mitten av 70-talet drabbades en norsk familj. Mannen var sjöman i bland annat afrikanska länder i början av 60-talet och arbetade sedan som lastbilschaufför i Europa, ska ha utnyttjat prostituerade både här och där. Både mannen och hans hustru gick bort. Deras unga dotter smittades också och dog först. Det var 1975. I Sverige diagnosticerades Roar Klingenberg 1982. Möjligen är det med andra ord så att det fortfarande är mycket vi ännu inte vet om corona.

I en intressant artikel i Fokus avtäcker Gunnar Lindstedt några myter om corona i Kina. Även om jag kanske inte kan följa honom hela vägen, och känner viss osäkerhet inför kopplingarna till ett labb beläget i närheten av den djurmarknad i Wuhan där viruset bevisligen har spritts. Lindstedt tecknar en viktig bild av Kinas tvivelaktiga agerande och WHOs relativa handfallenhet. Och vem kan, undrar han, tro på Kinas officiella siffror att 89 228 smittats och 4 634 dött, med tanke på att landet har 1,4 miljarder invånare. Nu läser jag att 10 miljoner masstester precis genomförts i Wuhan. Inte en enda sjuk person påträffades. Men 300 fall av smitta påvisades, men ingen av dem uppvisade några sjukdomssymtom. För att citera Ebba Grön: Från Peking hörs det inget.

Det är förstås relevant att ställa frågan om en hårdare nedstängning hade varit bättre i det långa loppet. Svaret på den frågan får vi nog först när pandemin är över och vi kan göra mer definitiva jämförelser. Den kinesiska modellen av hård nedstängning satte under alla omständigheter modellen för en rad andra länder. Jag tänker på att det var under Mussolinis fascistiska styre i Italien som maffian pressades tillbaka. Tillfälligtvis. Men det finns nog ändå skäl att tvivla på många av de dödstal och uppgifter om antalet smittade vi hittills har sett på olika håll runt om i världen. Den möjligen tråkiga nyheten i sammanhanget är att vi kanske kommer att veta mer längre fram.

Sverigebilden och politiken

Corona kastar kanske också nytt ljus på Sverige och den bild vi har av oss själva. Sverigebilden har i och för sig alltid varit kluven och motstridig. En gång var Sverige ”the land of the middle way” som efter 30-talets historiska kompromiss fann en väg mellan kommunism och kapitalism. Sedan har den svenska välfärdsstaten varit en förebild för många progressiva runt om i världen. På högersidan har vårt land ibland framställts som en mjukare variant av Gulag. Sedan var det den svenska synden och nakenfilmerna på 60-talet som gjorde oss intressanta. Och Sverige skapade eko som en moralisk stormakt på Olof Palmes tid. På senare tid har skjutningarna och bombdetonationerna format en negativ bild. Och nu har det svenska coronavägvalet väckt förvåning internationellt. I The Guardian läser jag att Sverige är högerns nya utopi. Samtidigt som Trump har sagt att vårt land lider mycket.

Den internationella Sverigebilden spiller nog också över på den nationella debatten och ger understöd till kritiken mot Folkhälsomyndigheten och indirekt regeringen och Stefan Löfven, som inledningsvis hade en period av ett efterlängtat ökat opinionsstöd. Även om det nu verkar ha vänt ner igen.

Ja, borgfreden är över. Uppslutning bakom regeringens linje var inledningsvis nästan allomfattande. Men nu finns en nymornad kritik. Kriser får alltid politiska konsekvenser. Jag minns PM Nilsson hårda kampanj mot regeringen Persson i Expressen efter Tsunamin. Även de som tidigare gett den svenska coronastrategin sitt stöd är nu kritiska av olika skäl. Men fortfarande är frågan vad den inriktar sig på egentligen. Ingen verkar ifrågasätta den svenska mjuka linjen i sig. Men kanske handlar det om att nästa fas i coronabekämpningen inte har kommit igång vad gäller smittspårning och testning. Vad det beror på kan man verkligen fundera över. Jag skrev en ledare om det förra veckan. I veckan kom så mer konkreta åtgärdsförslag från regeringen. Så vi får väl se hur det går.

I Expressen skriver Anna Dahlberg att det handlar om ”att hantera en mycket stor osäkerhet och samtidigt röra sig framåt”. Samtidigt skriver hon att trots att ”en hel värld i stort sett har infört krav på ansiktsmask i offentliga miljöer är Anders Tegnell benhårt emot”. Jag noterar att samma dag rapporterades att finska Social- och hälsovårdsministeriet kommit fram till att ansiktsmasker inte skyddar mot smittspridning i någon betydande grad. Och om de används på fel sätt kan de till och med öka smittrisken. Det är väl ungefär vad Folkhälsomyndigheten också sagt.

Debatten får nu tydligare politiska och partipolitiska inslag. Vi ser redan nu att allt fler skribenter rör sig ”framåt” utan att alltid hantera den mycket stora osäkerhet vi fortfarande befinner oss i.