Det var rätt av tingsrätten att fria Ann-Sofie Hermansson från anklagelserna om förtal. Domstolar ska inte avgöra vem som kan kallas extremist och yttrandefriheten måste stå över kampen mot islamofobi.

Göteborgs tidigare kommunalråd Ann-Sofie Hermansson frias. Göteborgs tingsrätt bedömer att det inte var fråga om förtal när Hermansson kallade de båda muslimska debattörerna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi för extremister.

Det är en mycket rimlig dom.

Om det Hermansson skrev hade varit att definiera som förtal hade domstolarna framöver fyllts av tusentals liknande rättegångar. Inte minst hade Sverigedemokrater och högerextremister kunnat åtala skribenter och debattörer som kallat dem rasister eller andra åsiktsbundna epitet.

Det senare är avgörande i det här fallet.

Hade frågan gällt en anklagelse om att vara brottsling kunde förtalsfrågan kunnat vara aktuell. Men Hermansson uttryckte en åsikt. Hon anser att de två personerna är extremister, på samma sätt som dessa gärna kallar sina åsiktsmotståndare för rasister.

Om svenska domstolar ska börja värdera dessa åsikter och avgöra om det är förtal att tilldela någon en politisk stämpel, då har vi hamnat i ett gränsland farligt nära de politiska domstolarnas. Det skulle leda till att vi som skriver och tycker måste väga våra ord på ett helt annat sätt än tidigare.

Ytterst handlar detta om det fria ordet. I många länder där det fria ordet är under stark press använder myndigheterna just förtalsparagraferna som sitt främsta verktyg i repressionen. Granskningar av makten kallas förtal. Kritik mot regeringen eller systemet kallas förtal.

Det måste gå ett ge debattörer och aktivister ett epitet de inte själva skulle ställa upp på. Allt annat skulle kortsluta det politiska samtalet.

När den kinesiske ambassadören angriper svenska medier för att de kritiserar bristen på mänskliga rättigheter i Kina ligger hans argumentation nära anklagelser om förtal, där de svenska medierna sägs förtala 1,3 miljarder kineser.

I samtliga dessa exempel är det alltid någon princip som värderas högre än yttrandefriheten. Som nationens säkerhet, eller den nationella stoltheten.  I det här fallet var det kampen mot islamofobi som av de målsägande värderades högre.

Men kampen mot islamofobi får aldrig föras på yttrandefrihetens bekostnad. Det måste gå ett ge debattörer och aktivister ett epitet de inte själva skulle ställa upp på. Allt annat skulle kortsluta det politiska samtalet.

Missförstå mig inte nu. Detta är inget inlägg till stöd för Anne-Sofie Hermanssons roll när visning av filmen Burka Songs stoppades för några år sedan. Där anser jag att politikerna ska hålla armslängds avstånd. Även partiska samtal och samtal där ansvariga politiker inte delar debattörernas värdegrund kan få hållas. Det är också en viktig del av yttrandefriheten.

Det finns förstås en gräns vilka samtal en kommun behöver härbärgera. Det anser nog alla. Men var den gränsen går är ständigt uppe till diskussion, och bör så vara. Det betyder i vilket fall inte att Hermansson begick en brottslig handling den gången, och det är inte heller beslutet i sig den nu avslutade rättegången handlat om.

Domen innebär inte att diskussionen upphör, men det vore önskvärt att den framöver kunde föras utanför domstolarna.