Den har kallats för avstjälpningsplats av deltagarna och arbetsmarknadsforskare har dömt ut den. Fiaskot heter fas 3 och de enda som har tjänat på den är arbetsgivarna. De har fått, förutom gratis arbetskraft, också 5000 kronor i månaden för varje fas 3-deltagare, medan de som deltar i fas 3 varken har rätt till utbildning eller starta eget-bidrag.

Sedan fas 3 startades för två år sedan har en lite mer än en miljard i runda summor gått till arbetsgivaren i bidrag. Deltagarna får däremot 65 procent av sin tidigare inkomst. Regeringen tar inte heller här något ansvar för alla de människor som hamnar i fattigdom och ekonomisk och social marginalisering. Den som letar efter logik i alliansens arbetsmarknadspolitik får leta länge.

Den svenska arbetsmarknaden lider av allvarliga problem och brist på viljan att göra något åt det. Den höga ungdomsarbetslösheten är ett problem. Ett annat är alla de som har varit långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna. Arbetsgivarna är enligt flera undersökningar inte intresserade av att anställa personer över 50 år som har varit arbetslösa eller kommer direkt från en lång sjukskrivning.

Nu vill oppositionen stoppa fas 3. Och det är välkommet. Men när man går ut med nyheten att en majoritet i riskdagen är mot fas 3 ska man påminna sig om att det är med stöd av Sverigedemokraterna som den majoriteten skapas. SD meddelar att de inte har fått vara med förhandlingarna, men att de kommer att rösta med de rödgröna.
När SD tog sig in i riksdagen i höstas var principförklaringarna tydliga, särskilt från de rödgröna. Aldrig samarbete. Nu riskerar det löftet brytas om SD släpps in bakvägen. Ett medgivande av att det är med SD som det blir möjligt att fälla regeringens politik.

Jag ställer frågan: vad vinner och vad förlorar oppositionen på detta? Det man vinner är att regeringen vingklipps och att en dålig reform rivs upp. Det man förlorar är att SD får politiskt utrymme och normaliseras. Det blir en dyrköpt seger.

Alternativet kan ta längre tid och vara svårare, men det är viktigt att framhålla att det finns. De rödgröna partierna kan rikta in sig på att få med kritiska röster inom allianspartierna. Det finns kristdemokrater, både från partiets gräsrötter och enskilda ledamöter i riksdagen, som har kritiserat regeringens politik både när det gäller fas 3 och utförsäkringarna. Även om partipiskan viner i alliansen skulle en direkt uppmaning till dessa kristdemokrater tvinga fram en diskussion som kan leda till förändring.

Ett opinionsarbete kring fas 3 skulle få allt fler människor ifrågasätta alliansen och kräva att regeringen ändrar politik.

Stressen över att visa musklerna inom oppositionen och viljan att ge regeringen stryk riskerar nu trumfa över behovet av mer långsiktigt arbete. På spel står oppositionens trovärdighet.