Fredrik Reinfeldts ambitioner på välfärdsområdet är knappast att lita på. I dessa frågor har han systematiskt kört med dubbla budskap. Nedrustningen av a-kassan och sjukförsäkringen drabbar främst kvinnor i offentlig sektor, de som Reinfeldt nu påstår sig stötta.
För en vecka sedan toppade stora internationella tidningar med Obamas utspel om en reglering av finanssektorn. Guardian skrev "här kommer den stora globala striden för demokratin: vem är det som styr - bankerna eller valda regeringar?". I svenska medier har det varit märkligt tyst.
Haiti är inte bara en fråga om det akuta stödet till de drabbade, utan också om global jämlikhet. Hur ser beredskapen ut för att hantera nästa katastrof, någon annanstans? Har världssamfundet ork att jämna ut skillnaderna så att katastroferna blir lindrigare, var de än inträffar?
I 20 år har gentrifieringen av Europas stadskärnor rullat på som att den vore en naturlag. Vanliga löntagare har flyttat och en ny borgerlighet tagit över. Förändringen sammanföll med finanssektorns och spekulationsekonomins guldår. Nu är de kanske över. Vad händer då med städerna?
Ingen ska vara förvånad över att Kristdemokraterna åker jojo under och över fyraprocentsspärren i opinionsmätningarna. Göran Hägglund låtsas som att han sitter vid köksborden hos verklighetens folk, men tycks i själva verket vara storbolagens främste vän.
Om Fredrik Reinfeldt är orolig lyckades han dölja det när han mötte Mona Sahlin i Svt:s Agenda. Han borde vara det - riktigt riktigt orolig. Inte ens med passivt stöd av SD och deras fem procent skulle Fredrik Reinfeldt få sitta kvar i Rosenbad om det vore val i dag.
Efter valet 2006 beslutade ett segerrusigt Centerparti att målet i valet 2010 skulle vara att partiet fördubblas, det vill säga nå 16 procent. I höstas justerades målet till tio procent. De senaste opinionssiffrorna, 3,1 procent, är i ljuset av dessa ambitioner närmast en katastrof.
Regeringens jakt på de långtidssjukskrivna dominerade partiledardebatten i riksdagen i går. Två tydliga alternativ till hur rehabiliteringen ska gå till visades. Men diskussionen förmår inte hantera den verkligt stora frågan - hur arbetsgivarnas krav på den perfekta arbetskraften oavbrutet skärpts.
Politisk förändring går långsamt i USA. Systemet är konstruerat för stor tröghet. Ett år med Barack Obama är för kort tid att säga något bestämt. Men amerikanska kommentarer från liberal kant avslöjar en nödvändig tillnyktring av orealistiska förväntningar.
Svart på vitt har vi fått se hur snabbt talibanerna skulle återerövra makten om västtrupperna lämnar Afghanistan. Men demokrati och frihet kan inte bara försvaras och stärkas med vapen och soldater. Varje dollar eller krona som läggs på militära insatser måste också läggas på utvecklingsarbete.
Ibland ges intrycket att krisen är över, eftersom risken för en total finansiell härdsmälta har avvärjts. Men i många länder väntar bistra tider. Irland har avvisat alla finanspolitiska stimulanser och i stället drastiskt minskat de offentliga utgifterna. Resultatet är en ekonomisk kollaps.
I veckan presenterade TCO en rapport som punkterar myten om Las och ungdomsarbetslöshet. Samtidigt lade de fram ett förslag om generationsväxling. För några år sedan föreslog LO-förbundet Handels en liknande intressant idé. Nu har de rödgröna chansen att göra den till sin och visa att de på allvar tänker få bukt med ungdomsarbetslösheten.
Kulturpolitikens återkomst som het stridsfråga är anmärkningsvärd. För tre år sedan var den stendöd. Nu vill alla vara med. Den viktigaste orsaken till att kulturpolitiken tränger sig på är att kultursektorn har utvecklats till experimentverkstad för en rättslös arbetsmarknad.
Vem bär ansvaret för de isländska bankernas kollaps? En global ekonomi kräver en global rättsordning. Vi är alla i behov av en genomlysning av ansvaret i fallet Island, eftersom det som hänt där kan hända igen. Till exempel i spåren av SEB:s och Swedbanks vårdslösa krediter i Baltikum.
DN:s nya boss Gunilla Herlitz har visat att hon inte drar sig för att detaljstyra tidningen själv. Senast stoppade hon en annons från den polska fackföreningen Solidaritet eftersom hon inte delade deras tolkning av storföretaget Ikea:s uppträdande. Utvecklingen på DN är inte bara ett brott mot publicistiska principer utan i förlängningen ett hot mot yttrandefriheten.
