Klara och Solen

Efter en svag inledning lyckas filmskaparna till slut få mig att känna något. Det skriver Jon Andersson som sett filmatiseringen av Nobelpristagaren Kazuo Ishiguros roman  ”Klara och Solen”.

Vi befinner oss någonstans i en avlägsen framtid. Tredje världskriget har gjort slut på internet och människorna har lyckats tillverka en sorts människoliknande robotar som man kan köpa som sällskap. En av dessa artificiella vänner är Klara (Jenna Ortega). Hon är en så kallad B1-modell. Ordentligt utdaterad jämfört med de moderna B3-modellerna i butiken över gatan.

Klara har börjat ge upp hoppet om att någon ska vilja köpa henne som vän. Något som till slut skulle innebära att hon blir förbrukad och nersmält för att användas som delar i tillverkningen av nya artificiella vänner. Men när Josie (Mia Tharia) ser Klara i skyltfönstret uppstår en omedelbar kemi mellan dem. Josie övertalar sin tveksamma mamma (Amy Adams) om att de ska köpa Klara. 

Det är anslaget i Taika Waititis ”Klara och Solen”, baserad på Nobelpristagaren Kazuo Ishiguros roman. Det är en visuellt slående film, där såväl landsbygden och den futuriska staden är vackert återgivna i Mike Berlucchis foto. Samtidigt är det något som saknas. Det är som att filmskaparna i ansträngningarna att skapa en perfekt yta missar att gå på djupet. Man kan jämföra det med en poplåt, där sången och instrumenten är perfekta men där det saknas själ och känsla för att bidra med det där lilla extra.

Stark grundhistoria

Jenna Ortega anstränger sig så hon nästan spricker för att med olika ansiktsuttryck och miner förmedla den naiva och lite korkade robotens tankar och känslor. Det känns ofta ganska konstruerat. Då tycker jag bättre om Amy Adams och Mia Tharia i rollerna som mor och dotter. När deras relation får mer utrymme i den senare delen av filmen blir det också mycket bättre. 

Jag har inte läst  Ishiguros bok, men ju längre filmen går desto mer märker man att filmen baseras på en stark grundhistoria. Det gäller inte minst vändningen i slutet av filmen som tillsammans med Adams och Tharias samspel ändå gör ”Klara och Solen” till en sevärd film. Efter en svag inledning lyckas filmskaparna till slut få mig att känna något.

Jon Andersson