De ändringar i grundlagen som riksdagen beslutade om förra veckan stärker den direkta demokratin i Sverige. Samtidigt är det nödvändigt att gå försiktigt fram. Demokratins idé om alla medborgares absoluta jämlikhet kan snabbt förfuskas av glad aningslöshet.
Världsaidsdagen blir ofta ett tillfälle för medier att måla upp dystopier utomlands, samtidigt som diskrimineringen och tystnaden i Sverige sällan berörs och än mindre problematiseras eller kopplas samman med politiskt ansvar.
Moderaterna har gjort framtidslösheten till program och Anders Borg samlar pengar på hög, trots att de politiska utmaningarna är många och stora. Men från de borgerliga minipartierna kommer bara små pip. Är de rädda för Borgs förskräckliga humör?
Klimatmötet i Cancún inleds i dag och det är övertydligt att kapitalismen inte löser de globala ödesfrågorna. Men i Sverige är oppositionen bäst på att vara emot Reinfeldt, och inom S förs framtidsdebatten i form av pajkastning på DN:s debattsida.
Det jäser i de kristdemokratiska leden. Men Göran Hägglund ler. Han vill vara allas vän och ingens ovän och zickzackar sig fram. Efter valet ville han överge gamla käpphästar. Häromåret flörtade han själv med högerpopulismen. Frågan är vad han vill.
Moderater och folkpartister har sålt mittpunkten i Bredäng, Högdalen, Skärholmen, Rinkeby och Tensta – Stockholms ”arrival cities”. De har på så vis gett upp ett av den demokratiska politikens viktigaste uppdrag: samhällsplaneringen.
Det så kallade räddningspaketet för Irland är ännu ett exempel på hur eurozonens ledare skjuter problemen framför sig och beskattar medborgarna, i stället för att låta ägarna och placerarna ta smällen för den vansinniga lånekarusellen.
Det kommer inte som någon överraskning att Beatrice Ask vill granska Brottsförebyggande rådet. Det finns en motsättning mellan Brå och justitieministern som handlar både om synen på brottslighet och på statistik.
Att 60 procent av landets dementa åldringar låses in på nätterna är både farligt och människoovärdigt. Men det mest uppseendeväckande är att nyheten briserar först nu. Äldrevårdens kris är inte ny. Det stora problemet är bristen på resurser.
Finanspolitiska rådets rapporter har inte direkt varit en rolig läsning för regeringen. Nu har Anders Borg antytt att rådets uppdrag kan komma att begränsas. Det är hög tid skilja det Finanspolitiska rådet från staten.
När S väljer partiledare är processen sluten, som vanligt. I andra S-partier världen över går utvecklingen tvärtom mot ökad öppenhet. De som vill ha uppdraget tar ett kliv fram. Kandidaten som vinner får ett starkt förändringsmandat.
Regeringen försämrade sjukförsäkringen för att ha råd med sina skattesänkningar. Samtidigt ignorerade man de remissinstanser som varnade för konsekvenserna av förändringarna. Den historien går inte att skriva om, oavsett vad socialförsäkringsminister Ulf Kristersson säger.
Socialdemokraterna saknar sammanhängande svar på ödesfrågor såsom den havererade finanskapitalismen, den fragmentariska arbetsmarknaden och bostadspolitiken. Den stora faran med partiledarfrågan i Socialdemokraterna är därför att kriskommissionen får minskat mandat och sänker sina ambitioner.
Mona Sahlins avgång kan ses som en anklagelse mot en partiapparat som har gått i baklås. Ett parti om inte vet vad det vill, som inte tänker klart. Som inte orkar välja väg politiskt. Vem vill, kan och orkar leda S till en valseger 2014?
G20-mötet i Seoul genomförs två år efter den finansiella kraschen. Världens ledare lyckades den gången undvika en omedelbar ekonomisk kollaps. Men nu lurar andra faror längs vägen. De grundläggande obalanserna har inte åtgärdats.
