Med Filippa i tiden
Det har nästan blivit en paradgren för borgerliga politiker att fly undan offentligheten, att lyckas låta bli att stå till svars. Och frågan är om någon lyckats förfina dessa konster så väl som Filippa Reinfeldt.
Det har nästan blivit en paradgren för borgerliga politiker att fly undan offentligheten, att lyckas låta bli att stå till svars. Och frågan är om någon lyckats förfina dessa konster så väl som Filippa Reinfeldt.
Abortdebatten borde handla mindre om tidsgränser och mer om de frågor som Socialstyrelsens statistik väcker: Vad beror de regionala skillnaderna på? Och vad krävs för att öka andelen aborter som utförs tidigt?
När Dominique Strauss-Kahn blev fånge 1225782 på Rikers Island öppnades den franska politikens vänstra planhalva. Ett rödgrönt samarbete är i sin linda, men om den impopuläre Sarkozy kan besegras är ännu oklart. Fransk vänster har överraskat förr – dock oftast negativt.
Nästa vecka röstar riksdagen om sjukförsäkringen. Alliansen föreslår marginella förändringar. Den rödgröna oppositionens förslag handlar mest om punktinsatser. Men läget är desperat, något måste göras nu.
Personlig rivalitet kommer ofta först, för att sedan maskeras i politiska skillnader, snarare än tvärtom. Interna partistrider är ofta brutalare än striden med personer i andra partier. Stort är att hela de splittrade.
I fredags fick den tyska förbundskanslern Angela Merkel ge sig. De privata investerarna ska inte behöva vara med och betala ens lite grann för att sanera EU:s mest skuldtyngda länder. Men sanningens minut kommer, både för Grekland och för hela den europeiska unionen.
Friska innerstadsbor går oftare till läkaren. I mindre bemedlade stadsdelar blir det allt svårare att hitta en läkare. Det är resultatet av en politik som med stor iver monterar ner idén om sjukvård för alla.
PARTILEDARDEBATTEN: Juholt kan mycket väl bli den färgstarka ”game changer” som svensk politik behöver. Reinfeldt vilar på repen – i hopp om att Juholt ska veva sig trött och bjuda på en blotta. Vägen mot 2014 har inletts, och svensk politik har blivit lite roligare.
Förra valperioden hade de borgerliga en tydlig agenda och egen majoritet. Idag är läget ett annat. Reinfeldt leder en minoritetsregering och har inga vallöften som måste infrias. Det borde vara läge för större öppenhet. Trots det tycks den gamla arrogansen inte ha mildrats.
AKP har vunnit ännu ett val i Turkiet. Partiet är en ödesdiger blandning mellan religiös moralkonservatism och nyliberal ekonomisk politik. Premiärminister Recep Tayyip Erdogan visar tydliga tecken på storhetsvansinne. Kvar står ett Turkiet i akut behov av demokratiska reformer.
Sveriges Radios Kaliber har blottlagt ett polisväsende som i jakt på bättre statistik väljer bort mer komplicerade brott. Det är föga förvånande i en tid som präglas av de enkla mätbarheternas tyranni.
Dramatiken i Syrien skruvas upp. Människorättsaktivister räknar nu med 1300 döda. Omvärlden måste reagera. Men till skillnad från i Libyen är bomber inte en möjlig lösning. Som svar fungerar bara annat stöd till oppositionen: politiskt, moraliskt, materiellt, tekniskt.
När tjänstemän på landstinget i Stockholm frågade den moderata ledningen varför man av alla brådskande kollektivtrafikprojekt i regionen hade prioriterat NK-Expressen, 350 meter spårväg på Hamngatan för ofattbara 230 miljoner, lär de ha fått förklaringen: ”Det är mysfaktorn…”
Svensk press har följt brittiska medier i spåren. Tidningar som The Sun och Daily Mail står som förlagor i rapporteringen om kungens fadda vanor och den repetitiva vinkeln om socialdemokratins kris. Det är en utveckling som trivialiserar och infantiliserar det offentliga rummet.
Rädda Barnens rapport om barnfattigdom ger oroväckande kunskap och bidrar till att hålla frågan på agendan. Med en finansminister som monterar ned välfärden och föreslår sänkta ingångslöner borde oppositionen slå in bollen i öppet mål – och avsluta Libyenkrumbukterna.