Den politiska mitten är långsamt på väg att dö
Svensk politik präglas allt mer av en osedvanligt kompromisslös hållning. Det höga tonläget förlorar vi alla på.
Svensk politik präglas allt mer av en osedvanligt kompromisslös hållning. Det höga tonläget förlorar vi alla på.
Identitetspolitikens dilemman är olösliga. Diskussionerna är utan slut. Men det innebär likväl att det är ett samtal vi behöver söka oss vidare i.
Behovet av en bostadspolitik är akut. MP måste förstå att det inte räcker med vackra formuleringar vid helgens kongress då byggandet står i fokus.
Våldet mot EU-migranterna påminner om raskravallerna i Jönköping på 40-talet. Händelserna sker inte i ett vakuum.
Men det faller på vänstern att leverera politiska svar på hur vi ska råda bot på den massarbetslöshet och de överfulla klassrum som alliansen lämnat bakom sig.
Historiskt när prokurdiska HDP tar sig in i turkiska parlamentet, samtidigt som Erdogans allt mer auktoritära styre stöter på patrull.
Rationella och långsiktiga lösningar på Greklandsfrågan har inte en chans mot EU:s helvetesapparat.
Om alliansen inte överväger att vända sig till SD är allt prat om att överta regeringsmakten just bara prat.
Att bygga en folkrörelse är något annat än att sätta upp en hat-sajt på nätet. Men bara pratet om en högerradikal folkbildning är en varningssignal.
Socialdemokraternas kongress handlade om integration. Bara inte på det sätt som SD vill att vi ska prata om det.
Det är inte försent att ställa krav på att de 19 000 personer som ska bygga Ostlänken har rimligt betalda, värdiga och säkra jobb.
Det är svårt att förneka att Västerås-kongressen, trots gamla och nya frågetecken, gav Socialdemokraterna en rörelseriktning, en förändringsagenda.
De tillfälliga anställningarnas intåg har varit ödesdigra. Vi har skapat en arbetsmarknad där den främsta drivkraften är stress, press och en ständig känsla av otillräcklighet.
I valet spelade David Cameron det nationella kortet väl. Men det är nu sanningens minut stundar.
S anser att det är för sent i konjunkturen att öka statsskulden för att satsa på investeringar. Därmed lämnas det bästa verktyget orört.