Vill vi ha ett tystare samhälle?

Vi måste börja inse att pressfrihet, meddelarfrihet, offentlighetsprincip och mötesfrihet inte är några självklarheter.

Ingen kan vara det minsta förvånad över att svenska FRA vidareförmedlar till sina amerikanska kollegor i NSA vad man snappat upp i signalspaningar från Ryssland.  Vi har egentligen bara fått svart på vitt om ett samarbete som redan sedan länge är känt.

De alla flesta svenskar är ju av historiska skäl djupt misstroende mot Ryssland. Det är en skepsis som inte har minskat av den auktoritära, rasistiska och homofoba inriktning landets regim fått på sistone. Risken är därför överhängande att avslöjandena om Sveriges underrättelsesamarbete med USA i huvudsak kommer att applåderas här hemma, trots de principiella invändningar man kan ha mot att ett alliansfritt land gör så.

Vad värre är, denna provinsiella läsart riskerar att skymma sikten för den större frågan: Hur kan Sverige ha ett nära samarbete med amerikanska NSA, som i en slags halvkriminell gråzon  övervakar och lagrar gigantiska mängder information om datatrafik från allt och alla i hela världen, och är beredd att spionera också på sina egna vänner?

Vilket leder till en annan viktig fråga: Vad får Sverige i utbyte av USA för att vi hjälper dem?  Uppgifter om svenska medborgare, som FRA enligt lagen inte får samla in?

Att de här större frågorna knappast i dag får några svar, underlättas av att vi i Sverige mest tycks gäspa åt frågor som handlar om personlig integritet och mänskliga rättigheter.

Vi måste börja inse att pressfrihet, meddelarfrihet, offentlighetsprincip och mötesfrihet inte är några självklarheter.

Tecken på en ny auktoritär ordning är till exempel när Spanien planerar att införa motsvarande 270 000 kr i böter och två års fängelse för den som deltar i oordnade demonstrationer. Med sådana konsekvenser – vem vågar i fortsättningen säga sin mening om den korrupta regeringen? Eller när Guardians chefredaktör – som ansvarat för att tidningen förmedlat Edward Snowdens avslöjanden – i parlamentsförhör häromdagen fick frågan om han älskar sitt land, ungefär som om han vore en landsförrädare.

En levande demokrati förutsätter också att medborgarna kan ta reda på och begripa vad som pågår. Men trots att vi vid folkomröstningen om EU 1994 utlovades att offentlighetsprincipen inte skulle vara förhandlingsbar beslutade riksdagen i förra veckan om inskränkningar.

Om någon tvivlat på vad det betyder, visar det sig nu att regeringen hemligstämplat vad EU-kommissionen sagt om det tveksamma i att Sverige tillåter att den ena visstidsanställningen staplas på den andra. Fast hur kan utrikessekretess gälla svenska löntagares villkor?

Ser vi inte att sådana hemligstämplar, tillsammans med massövervakning av datatrafik och anti-demonstrationslagar, leder helt fel, har vi snällt och lydigt accepterat ett tystare samhälle.