Även om inte ett enda av Trumps repressiva förslag blir verklighet kommer de populistiska stämningar han piskar upp ändå göra en ohygglig skada.

Under presidentvalrörelsen har positionerna i amerikansk migrationspolitik varit mer polariserade än någonsin.

Medan Hillary Clinton argumenterat för att USA behöver en genomgripande migrationsreform, har Trump krävt att USA ska bygga en mur mot Mexiko, eftersom invandrarna därifrån är »knarklangare och våldtäktsmän«.

Medan Hillary Clinton argumenterat för att USA måste skapa vägar till medborgarskap för USA:s uppskattningsvis elva miljoner papperslösa, har Trump gormat att så många som möjligt ska deporteras. Hillary Clinton har drivit att USA ska öka sitt mottagande av kvotflyktingar, medan Donald Trump har krävt att USA helt ska sluta ta emot syriska kvotflyktingar, som en del av en »total och komplett stängning av muslimers möjligheter att komma in i USA« (även om han delvis backade om det senare).

Trumps argument vann, och från och med januari 2017 är han USA:s president. Det är lockande att söka tröst i att många av Trumps destruktiva förslag inte kommer att kunna genomföras. De är för orealistiska, för dyra, för galna.

Ta idén om att bygga en mur mellan Mexiko och USA. Donald Trump väckte kravet redan när han lanserade sin kandidatur till att bli republikanernas presidentkandidat i juni 2015, och upprepade det på i stort sett var enda valmöte efter det.

Kommer muren att byggas? Gränsen mellan USA och Mexiko är enormt lång, 300 mil, och att bygga »en stor, vacker«, tolv meter hög mur av solid betong längs med hela den sträckan skulle vara ett gigantiskt projekt, till enorma kostnader. Trump kan få svårt att förverkliga det, även om republikanerna har majoritet i både senaten och representanthuset, och en förfärande tradition av att skapa budgetunderskott.

Men populism handlar inte om realistiska förslag. Poängen med populism är att piska upp stämningar, och de stämningarna kommer att göra ohygglig mycket skada även om inte ett enda av Trumps repressiva förslag blir verklighet.

Han har ägnat hela valrörelsen åt att legitimera misstänksamhet, hat och – i förlängningen – våld. Trump hetsar mot journalister (de ljuger och vill sätta dit honom), hotar att sätta sina politiska motståndare i fängelse (fängsla henne!), försvarar tortyr (»även om det inte fungerar«), ifrågasätter demokratiska institutioner (de är alla korrupta och styrda av etablissemanget). Det här är lika självklara delar av den amerikanska fascism som Trump står för, som det våld som fascismen oundvikligen föder.

Det våldet har Trump släppt ur flaskan. Han behöver inte anställa fler deportationspoliser, inte beordra tortyr, inte stänga en enda tidning. I Trumps USA måste människor vara rädda för vanliga amerikanska medborgare, som tar lagen i egna händer. Som tar sig friheten att bränna svartas kyrkor, slita slöjan av troende, rikta sina skjutvapen mot icke-vita ungdomar, plåga människor som inte följer »traditionella familjevärderingar«.

En av vår tids viktigaste utmaningar är att bygga öppna, inkluderande samhällen, som bygger på respekt för människors unika olikhet. De murar Trump bygger i människors huvuden är farligare än de han vill bygga i betong.