Sveriges unga förtjänar bibliotekarier

debatt Den mest effektiva vägen till läslust och medie- och informationskunskap går via stärkta skolbibliotek och respekterad skolbibliotekariekompetens, skriver Anna Troberg.

Det skjuts mer än betänkligt från höften i den offentliga debatten om den nedåtgående trenden vad det gäller ungdomars läsande och deras förmåga att skilja mellan fakta och åsikter. Att det är ett ämne som engagerar är positivt. Men, att man konsekvent ignorerar den expertkompetens som en skolbibliotekarie har och den pedagogiska resurs ett skolbibliotek kan vara anser DIK – facket som organiserar Sveriges bibliotekarier – är alarmerande. Senast ut i raden är DN:s ledarskribent Erik Helmerson.

Helmerson uttrycker i en ledare – högst förståeligt – sin oro över den nedåtgående trenden. Han tycks dock otidsenligt övertygad om att allt nog skulle bli bättre om man bara återgick till rekorderligt tryckta ord på hederligt gammalt papper. Han är övertygad att lärarna är lösningen, att de kan tända både läslust och källförståelse i sina adepter om de bara får chansen.

Utbildade skolbibliotekarier har unik expertkompetens vad det gäller läsning

Helmerson lutar sig mot OECD-rapporten ”21st-Century Readers – Developing Literacy Skills in i Digital World” när han svepande beskyller det digitala för den negativa trenden. Problemet är bara att rapporten inte snällt och fogligt backar hans tes. OECD:s utbildningsexpert Andreas Schleicher är tydlig med att siffrorna är svårtolkade och kräver mer forskning. Problemet skulle, enligt Schleicher, lika gärna kunna bottna i att lärarna inte vet hur man bäst använder de digitala hjälpmedlen. Alltså samma lärare som Helmerson okritiskt sätter sin tilltro till.

Att bra lärare på olika sätt kan främja både läslust och förmåga att skilja på fakta och åsikter råder det naturligtvis ingen tvekan om, men utbildade skolbibliotekarier har unik expertkompetens vad det gäller både läsning och MIK (Medie- och informationskunskap) som lärare de facto inte har. Förmågan att ta till sig text och att kunna värdera dess tillförlitlighet är helt nödvändig i dagens samhälle. Trots det har drygt hälften av Sveriges elever fortfarande inte tillgång till den kompetens som allra bäst lär ut detta. Det är allvarligt och oacceptabelt.

Hugade debattörer i dessa frågor skulle göra gott i att läsa den utredning om stärkta skolbibliotek som Gustav Fridolin i januari 2021 överlämnade till utbildningsminister Anna Ekström. Utredningen har generellt tagits väl emot av områdesexpertis. Det är inte konstigt. Många av de förslag som läggs fram har för skolbiblioteksexpertisen länge varit självklarheter kring hur man skapar bra skolbibliotek och vilka positiva effekter dessa får för elevernas lärande.

Att 2021 drömma sig tillbaka till en tid då ord sattes på pränt och inte skickades genom fiber som ettor och nollor ter sig en smula världsfrånvänt och orealistiskt. Lite som när Friskolornas Riksförbunds förra vd, Ulla Hamilton, föreställde sig att elevernas läslust plötsligt skulle uppstå via någon sorts spontan osmos om man bara strategiskt på heminredningsmanér strösslade ut några böcker här och där i skolkorridorerna. Sveriges ungdomar förtjänar bättre.

Därför vill DIK att:

• Skollagen ska definiera vad som avses med ett skolbibliotek i lagens mening. Dagens lag lämnar alltför stort tolkningsutrymme.
• Alla skolbibliotek ska vara bemannade med utbildade skolbibliotekarier. För att detta mål ska uppnås måste betydligt fler bibliotekarier utexamineras varje år.
• Skolbiblioteket ska inkluderas i skolans pedagogiska arbete. I dag är många skolbibliotek en gravt underutnyttjad resurs.

Det finns gott hopp om att tända läslusten och att ge förmågan att tryggt navigera mellan fakta och åsikter möjlighet att spira. Men, låt oss undvika onödiga och tidsödande omvägar. Den rakaste och mest effektiva vägen till läslust och MIK går via stärkta skolbibliotek och respekterad skolbibliotekariekompetens.

Anna Troberg 
förbundsordförande i DIK