Anna Troberg

Människor som hatar, hotar och tar till våld för att få sin vilja igenom gör det för att de inte har några andra verktyg. Vi i fackföreningsrörelsen har ett ansvar att visa att den demokratiska verktygslådan innehåller så mycket mer. Vi ska beväpna människor, men inte med vapen, skriver Anna Troberg, förbndsordförande för DIK i en slutreplik. 

Utsatta grupper i samhället ska kunna känna sig trygga. I den mån polisen inte kan tillgodose detta, så måste man se över polisens fokus, arbetsmetoder och resurser. Så långt är det lätt att vara enig med Timbros Blanche Jarn. Därefter blir det svårare.

Det kan, som Jarn skriver, låta abstrakt att säga att man ska »bygga broar mellan människor«, så jag vill förtydliga vad jag menar med det.

Jag menar att vi ska beväpna människor, men inte med vapen. Vi ska beväpna dem med kunskap om hur det demokratiska systemet fungerar och om hur de kan vara med och påverka sin egen och andras situation genom det.

Detta är den svenska fackföreningsrörelsens paradgren. Vi har ägnat oss åt det i över hundra år och har i allra högsta grad varit med och byggt det fria och öppna Sverige.

Människor som hatar, hotar och tar till våld för att få sin vilja igenom gör det för att de inte har några andra verktyg. De har förlorat tron på det demokratiska systemet och när allt man har är en hammare tenderar allt att se ut som en spik.

Detta är den svenska fackföreningsrörelsens paradgren. Vi har ägnat oss åt det i över hundra år och har i allra högsta grad varit med och byggt det fria och öppna Sverige.

Vi har ett ansvar att visa dem att den demokratiska verktygslådan innehåller fler och bättre verktyg för påverkan – även för dem. Det kan vi aldrig göra genom att beväpna oss. Vi måste göra det genom att leva som vi lär, genom att visa att det demokratiska systemet fungerar.

I min text lyfte jag två grupper, som i hävd av sin utsatthet enligt Jarn torde komma på tal för beväpning: bibliotekarier och journalister. Undersökningar som DIK och Journalistförbundet gjort bland sina medlemmar visar stora och ökande problem med hat, hot och våld riktat mot dessa grupper. Jarn utelämnar dem helt ur sin replik, men jag vill ändå dröja kvar vid dem.

Både bibliotek och den fria pressen är demokratiska grundpelare. Från fackligt håll ser vi med stor oro på den ökande graden av hat, hot och våld som bibliotekarier, journalister och andra yrkesgrupper utsätts för.

Det är ett stort arbetsmiljöproblem, men det är också ett reellt hot mot demokratin. Från fackligt håll arbetar vi hårt för att förbättra arbetsmiljön ur dessa aspekter. Det är svårt nog som det är. Individuell kapprustning skulle eskalera problemen.

Den offentliga debatten har förändrats betänkligt de senaste åren. För ett par år sedan hade Jarns text varit otänkbar i Sverige. Det hade de mer eller mindre bruna texter som allt oftare befolkar tidningarnas ledarsidor också varit. Vi går snart in i ett valår som kommer att bli mer polariserat och smutsigt än någonsin. När de ytterligheterna drabbar samman kommer vi andra att hamna i kläm. Samhället behöver krafter som står över ren partipolitik, nyanserar debatten och håller den demokratiska fanan högt.

Tillsammans organiserar vi 3,5 miljoner människor. Vi har muskler. Vi kan göra reell skillnad.

Fackföreningsrörelsen är en av dem. Tillsammans organiserar vi 3,5 miljoner människor. Vi har muskler. Vi kan göra reell skillnad.

Demokrati är aldrig enkel, inte heller den svenska. Det är ett mödosamt arbete som kan kännas knöligt och hopplöst långsamt, men det är ett system som har visat sig vara tryggare och mer framgångsrikt än andra system. En vapenlag av det slag som Jarn föreslår är väsensskild från hur vi i Sverige gemensamt bestämt att hantera våra samhällsproblem.

Vårt bästa skydd är därför att stärka det demokratiska systemet, att göra det så bra att det inte finns någon anledning att vända sig till sämre alternativ. Det demokratiska systemet vänder oss inte heller ryggen de gånger vi står inför omedelbara hot. Vi har redan rätt att försvara oss. Det kallas nödvärn.

Anna Troberg är förbundsordförande i DIK – facket för kultur och kommunikation