Han är doldisen som kan ta britterna ur EU-gemenskapen. Han kritiserar EU:s arbetsmarknadsmodeller, miljöpolitik och jordbruksstöd från sitt sunkiga kontor i London. Möt en av Europas politiskt mer inflytelserika svenskar. Detta är ett utdrag ur Katrine Kielos porträtt i Magasinet Arena. 

”Westminster village” pratar man om.

Det syftar inte på den fysiska platsen, utan på ett tillstånd. Efter jobbet hänger de på ett utvalt antal nedgångna pubar i kvarteret. Nyligen förekom det knytnävsslagsmål fick jag berättat för mig.

Nej, brittisk politik är ingen plats för kvinnor.

Mats Persson öppnar dörren till Open Europes helt hopplösa kontor på Tufton street nummer sju bakom Westminster Abbey. Han sticker ut lagom mycket. Över två meter lång och svensk. Det senare brukar vara en fördel. Det gör honom omöjlig för britterna att placera i det ständigt tyranniserande brittiska klassystemet. Utifrån uttal och beteende (och något annat som är fullständigt omöjligt för utlänningar att snappa upp) har de på fem minuter stoppat in varandra i hierarkin. Det finns inget land i världen som är lika besatt av klassystemets alla aspekter. Eller som för den delen har ett klassystem med så många aspekter.

Det är en myt att britter pratar om vädret.

Britter pratar om klass.

Som utlänning kan man sväva lite ovanpå allt det här. Det gör dem förvirrade.

Mats Persson är 34 år gammal. Född i Bankeryd utanför Jönköping hamnade han efter studier i USA och på London School of Economics här i Westminster på tankesmedjan Open Europe. I dag är han chef för samma organisation och en av Westminsters mer inflytelserika personer.

Därmed en av Europas politiskt mer inflytelserika svenskar.

Mats Persson vill inte ens kalla sig EU-skeptisk, än mindre någon som underblåser brittisk EU-skeptisism. Open Europa vill att EU ska förändras så att det blir möjligt för Storbritannien att vara kvar.

Högertabloiderna gormar om hur Storbritannien tack vare EU nu kommer stormas av rumänska invandrare och Tory-partiet är sönderstressat av det faktum att det populistiska partiet UKIP (United Kingdom Independence Party) går framåt. Det främlingsfientliga och EU-kritiska UKIP ökade enormt i lokalvalen i början av maj.

UKIP:s framgång kan rentav bli vad som levererar en valseger åt Labour 2015. De splittrar högerns röster och Storbritannien har ett majoritetsvalssystem.

För några år sedan avfärdade David Cameron UKIP (i och för sig korrekt) som ”en samling knäppskallar, virrpannor och smygrasister”.

Nu måste han plötsligt blidka dem.

Och där David Cameron med brittiska mått är en mjuk och pragmatisk högerman är UKIP av åsikten att kvinnor med barn ska hindras från att jobba och föräldraledigheten avskaffas. 40 procent av partiets väljare må vara över 65 år men de kommer inte att hinna dö till nästa val.

Det vet David Cameron.

 “Den enskilt största pr-katastrofen för EU i Storbritannien har varit eurokrisen.”

UKIP:s framgångar må vara något nytt men på andra sätt har utvecklingen denna vår varit en resa tjugo år bakåt i tiden för de konservativa. Tory-partiets nittiotal var inte roligt. Det bestod av interna krig om EU (samt ministrar som hittades fastbundna med apelsiner i munnen). 1997 blev partiet utblåst i marginalen. Tony Blair och hans New Labour gjorde slarvsylta av dem i tre raka val. Blair avverkade fyra konservativa ledare: John Major, William Hague, Iain Duncan Smith och Michael Howard. Det spelade ingen roll vem de konservativa ställde upp mot honom på andra sidan.

Tony Blair vann.

Den infekterade EU-frågan var för Labour ett viktigt verktyg under dessa år. Ja, det brittiska folket har alltid ogillat EU. Däremot är det bara sex procent av britterna som tycker att EU är en viktig politisk fråga. Det kan jämföras med att 100 procent av det konservativa partiets högerflygel tänker på EU varje minut av dygnets vakna timmar.

Tony Blair utnyttjade denna diskrepans hänsynslöst.

Mot Labours öppna, moderna Storbritannien – en storspelare på den internationella arenan – ställdes högerns ”Little Britain”. Ett homofobt, inåtvänt, privatskoleutbildat skämt med apelsin i munnen och konstiga sexuella preferenser som fortfarande inbillade sig att Storbritannien hade kvar imperiet och därför kunde strunta i Europa.

När David Cameron blev ny partiledare för Tories 2005 deklarerade han att det måste bli ett slut på tjafset om EU. ”We need to stop banging on about the EU.” De konservativa skulle bli regeringsdugliga och då måste fixeringen vid Bryssel bort tillsammans med homofobin, elitismen och nyliberalismen. Det var dags att börja prata om saker som vanligt folk brydde sig om.

Det fungerade ett tag. Och det fungerade så där.
– Det finns ingen Tory-ledare som kommer kunna undvika att prata om Europa, säger Mats Persson. Och det kommer att fortsätta att vara fallet oavsett vem som är ledare efter 2015.

Han tror att 40 år av EU-medlemskap har gjort britterna cyniska.
– De känner att de röstade om något helt annat än vad de har fått. De röstade om den gemensamma marknaden, sedan dess har klubben förändrats. De känner att de inte har fått säga sitt om dessa förändringar.

Han menar att den enskilt största pr-katastrofen för EU i Storbritannien har varit eurokrisen.
– Varje dag hör de att arbetslösheten har nåt rekordnivåer i Spanien och det bekräftar deras instinktiva bild: att EU är ett fiasko.

Ovanstående resonemang är en av de aspekter av den alltmer aggressiva brittiska opinionen som omvärlden har svårast att förstå. För det är knappast så att den brittiska ekonomin själv går som tåget.

David Cameron och hans finansminister George Osborne har genomfört stora nedskärningar som slog mot tillväxten. Landet trillade tillbaka i recession 2012. I princip alla av George Osbornes prognoser har havererat och Storbritannien har fått sitt kreditbetyg nedvärderat vilket var oändligt pinsamt för en finansminister som deklarerat att det var just detta som hans nedskärningar skulle förhindra.

Den bild som Tory-partiets högerflygel har, att: ”Storbritannien är ekonomiskt fjättrat vid eurozonens ekonomiska lik”, brukar ekonomer på kontinenten stå oförstående inför.

”Kolla era egna tillväxtsiffror” säger de. Eller: ”Det var inte Bryssel som tvingade er att avreglera era banker. Kom inte och skyll era ekonomiska problem på EU!”

Skulle inte EU-frågan ha varit så destruktiv för Tory-partiets interna liv hade man nästan kunnat tro att David Cameron medvetet skapat EU-kalabalik bara för att distrahera från sitt misslyckande med ekonomin.

Så är det inte. Mats Persson kallar vårens dramatiska händelser i brittisk politik för ”en perfekt storm”.
– Att gå med på en folkomröstning var enda sättet för Cameron att stilla opinionen i sitt eget parti.

Det må vara sant men de teorier som florerar i pressen är onekligen mer kreativa.

Som denna: David Cameron gick ut med en folkomröstning för att hans medarbetare hade hört en av Labourledarens medarbetare tala i mobil om att Labourledaren skulle lova en folkomröstning för att förekomma Cameron som de trodde skulle utlova en folkomröstning.

Därmed gick Cameron ut för att i sin tur förekomma Labourledaren…

Det låter som ett avsnitt ur BBC:s satiriska politikserie The Thick of It och har antagligen lika mycket med verkligheten att göra.

Det vill säga kanske en liten gnutta.
– För att försvara Cameron så jag tror att han tror på det här. Att för att Storbritannien ska kunna vara bekvämt i Europa så måste man ha ett nytt arrangemang och att detta arrangemang måste ha folklig legitimitet och folkligt stöd, avslutar Mats Persson.

Katrine Kielos, författare och skribent

Foto: Flickr/Bisgovuk & Patrick Lauke