Irene Molina. Foto: Olle Bergvall/Frankie Fouganthin/Wikimedia

Bostad När hyreshusen renoveras höjs ofta hyran kraftigt. Medan omkring en tredjedel tvingas flytta blir ekonomin för de som stannar mer ansträngd. Bostadsforskaren Irene Molina rekommenderar hyresgäster att organisera sig och göra motstånd.

Det kommunala bostadsbolaget Familjebostäder planerar att totalrenovera ett kvarter på Södermalm i Stockholm och höja hyrorna med upp till över 100 procent. Vilket skulle tvinga flera av hyresgästerna att flytta.

Irene Molina är professor i kulturgeografi vid Institutionen för bostads- och urbanforskningUppsala universitet. Hon reagerar starkt på Familjebostäders planer.

– 100 procents hyreshöjning är ytterst ovanligt. Det här är en brutal renovering som inte tar hänsyn till människor och deras känslor eller ekonomiska villkor överhuvudtaget.

Irene Molina har tillsammans med sin forskningsgrupp i tio års tid följt de så kallade renovräkningarna – när hyresgäster tvingas flytta på grund av kraftiga hyreshöjningar efter renovering. Hon säger att hon inte är lika orolig över gentrifieringen av innerstaden som sådan, som hon är över vad bortträngningen av människor gör med deras liv och hälsa.

– Plötsligt är den plats de kanske bebott i generationer inte deras hem längre, utan en marknadsvara för någon annan att göra bra affärer med. Det pratas väldigt lite om den mänskliga dimensionen och vad det innebär för människor att förlora sina hem.

Irene Molina. Foto: Uppsala universitet.

 

Irene Molina berättar att hon och andra forskare genom intervjuer med hyresgäster sett hur renoveringar påverkar dem. Det handlar inte bara om de som inte har råd att bo kvar och måste flytta, utan också om de som kan bo kvar men får göra nya ekonomiska ansträngningar för att kunna betala hyreshöjningen. I forskningen pratar man om det växande bostadsprekariatet.

– Man författigar folk via en dysfunktionell bostadsmarknad. Du måste betala mer än hälften av dina inkomster för boende, självklart får du mycket mindre inkomster att röra dig med. Det påverkar hela hushållets ekonomi.

I det här fallet handlar det om ett allmännyttigt bostadsbolag, som har ett bostadssocialt ansvar. Är det inte anmärkningsvärt att de vill göra på det här sättet?

– Det är inte så anmärkningsvärt om vi tänker tillbaka till när Allbolagen trädde i kraft 2011. De kommunala bostadsbolagen har läst lagen som att de måste bete sig som ett privat fastighetsbolag och se på sitt uppdrag som ett marknadsmässigt. Det har inte skett bara ett juridiskt skifte utan också ett kulturellt och det är anmärkningsvärt utifrån ett socialt perspektiv. Om inte de tar hand om det sociala ansvaret är det förstås ingen annan som kommer att göra det.

Irene Molina menar också att det inte finns någon som helst instans som bryr sig om vart människor ska ta vägen.

– Det finns ingen kontroll, ingen plan, ingen konsekvensanalys. De struntar fullständigt i den tragedi som drabbar hushållen. Vi uppskattar att ungefär en tredjedel som bor i områden som renoveras kommer att flytta. De vet inte vart de ska ta vägen och får ingen hjälp därför att det finns ingen plan. Ingen vill ta ansvar eller ens kännas vid den här tragedin.

I takt med att hyresrätter med överkomlig hyra ombildas, renoveras bort eller säljs ut till privata fastighetsägare blir det allt svårare för grupper som unga, ensamstående mammor, nyanlända och fattigpensionärer att hitta bostad. Särskilt i närheten av där de tidigare bott.

– I bästa fall kan de här personerna hitta något som de kan ha råd att betala i en annan kommun, långt ifrån där de har bott. Men vad händer då med jobb, skola och det sociala livet? Många äldre vi har pratat med säger att det sociala nätverket är viktigt för dem och att de kommer att förlora det.

Men det finns fortfarande möjlighet och förhandlingsutrymme för hyresgästerna att påverka hyreshöjningarna, poängterar Irene Molina.

– Vi rekommenderar att hämta hjälp och göra motstånd. Organisering lönar sig. Det bästa exemplet är Penninggången i Göteborg. Där hade hyresgästerna en stor organisation i sin aktivism och hyresvärden fick till slut gå med på att sänka hyreshöjningen från 60 procent till mindre än 20 procent.

Även om det finns politiska röster som vill marknadsanpassa bostadsmarknaden, med exempelvis fri hyressättning utan kollektiva förhandlingar, konstaterar Irene Molina att vi inte är där ännu. Och att vi inte ska bete oss som om vi vore det.

– Det finns möjlighet att ändra på utvecklingen. Vi måste försöka stoppa det här för det är vansinnigt. Det går emot alla principer som vi trodde välfärdssverige hade när det gäller bostadsförsörjning. Länge var Sverige ett gott exempel internationellt med anständig och högkvalitativ bostadsmarknad. I dag är det motsatsen, vi är sämre än många andra länder. Vi kan inte acceptera det här helt passivt och tro att det inte finns alternativ.

Ni är flera forskare som lyft det här problemet under lång tid och vi har inte hänt särskilt mycket från bostadspolitiskt håll. Tror du att tiden håller på att rinna ut?

– Ja, det gör den. Eftersom det här började för ungefär 13 år sedan är den annan generation som drabbas nu. Bostadsmarknaden blir mer och mer ansträngd. Vi ser inte något ljus i slutet av tunneln, tvärtom. Boendet blir dyrare och hyresrätterna minskar i antal. Det säger sig själv att om man inte stoppar en utveckling av att människor blir bostadslösa på grund av en ansvarslös bostadspolitik, då är det klart att tiden rinner ut.

Men Irene Molina vill också framhäva att det har hänt några positiva saker.

– Vi från forskningens sida, och aktivisterna, har lyckats sätta vissa frågor på den politiska agendan. Vi såg nyligen en statlig bostadssocial utredning som är ganska okej. Förslagen till förändring var ganska fattiga, men den ger en bra bild av vad det är som händer. Så någon medvetenhet finns det hos politiker i dag jämfört med för tio år sedan.