De främsta idrottarna är ofta lite galna

Essä Jonas Mosskin skriver om OS-hjältar, hybris och antika kejsare.

Vi människor älskar hjältar som mot alla odds lyckas vinna. Min uppväxt var full av svenska hjältar. Vi vann ett oförglömligt VM-guld 1987 i ishockey när Sverige spelade 2–2 mot omöjliga Sovjet.

Många minns längdskidåkaren Charlotte Kallas galna upphämtning i OS-stafetten i Sotji-OS: 2014, då hon åkte ifatt 30 sekunder på sista sträckan och vann på upploppet. Eller Mats Wilander som 1982 som 17-årig oseedad vann Franska öppna i tennis. Wilander vann den parisiska publikens hjärtan då han vid matchbollen i semifinalen gick med på att spela om poängen då domaren dömt ut bollen felaktigt.

Det gick emot Wilanders samvete att vinna på det sättet. Sannerligen en olympisk anda.

Hjältar fascinerar

I förra OS blev Nils van der Poel en legend. Hans två OS-guld och världsrekord var enastående. Men lika minnesvärd var hans väg dit. Den öppna träningsdagboken med så mycket träning att hans konkurrenter inte trodde på den. Nils hade dessutom tagit en årslång paus från skridskoåkning och hoppat fallskärm för att följa sin lust och inre drivkraft mellan olympiaderna.

Poels sommarprogram och dokumentären om honom där demontränaren i skidskytte, Wolfgang Pichler, skrattar åt Nils egensinnighet är minnesvärda. Att vinna OS och slå alla bortskämda holländska skrinnare var en storartad bragd. En inspiratör och sann hjälte i ordets rätta bemärkelse.

Hjältar fascinerar. De är ofta lite galna och går sin egen väg. Som skidåkaren Gunde Svan, som räddade Sverige gång på gång i OS och VM. Själv minns jag en annan händelse i slutet av hans karriär. Svan ramlar och bryter armen i Holmenkollens femmil. Men han fortsatte att åka med armen lindad i flera mil, endast med en stav för att inte bryta tävlingen. Svan hade aldrig brutit ett skidlopp och en bruten arm skulle i alla fall inte stoppa honom.

Där passerades mitt tioåriga jags moraliska gräns. Det var galet!

Vonn satsade allt

Alla dessa minnen kommer upp till ytan i igen i samband med Olympiska spelen i Milano. När den legendariska alpinstjärnan amerikanska Lindsay Vonn gör comeback efter sex år och siktar mot OS 41 år gammal, är många imponerade, andra frågande. När hon vinner några tävlingar innan OS blir hon på nytt favorit.

Men veckan innan kraschar hon och korsbandet går sönder. En skada som normalt tar upp till ett år att läka. Men har man siktet inställt på OS så har man. Hon tejpar knäet och gör några träningsåk i OS-backen. Hon satsar allt men kommer fel i en port efter tio sekunder och kraschar igen. Hon skadar sig ännu värre, flygs med helikopter och opereras flera gånger för flera benbrott och för knäskadan. Efteråt handlar mycket av snacket om att Vonn är en förebild som vi vanliga dödliga ska se upp till.

Men jag undrar om sensmoralen inte är en annan.

Kan inte trots gudarna

En av de mest kända myterna i grekisk mytologi handlar om Ikaros. Han är son till Daidalos, en skicklig hantverkare och uppfinnare som blir landsförvisad till Kreta från Aten. På Kreta styr kung Minos, vars fru föder Minotauros, ett vidunderligt monster: halvt människa, halvt tjur som äter unga människor. Daidalos låter tillverka en labyrint där Minotauros bor under palatset i Knossos. Men han hamnar i onåd hos kung Minos som känner sig hotad av geniet Daidalos och låter spärra in honom i labyrinten.

Daidalos tillverkar då vingar till sig och sin son Ikaros för att flyga bort. När de kommit undan, flugit över havet till Sicilien, kliver Daidalos av och varnar Ikaros från att flyga för nära solen. Men Ikaros är dumdristig och flyger för högt och solen bränner hans vingar gjorda av bivax och Ikaros störtar död ner i havet.

Den här myten är en av de mest återberättade i grekisk mytologi. Den varnar oss dödliga människor och heroer, det vill säga halvgudar (barn till gudar), från att drabbas av hybris, det vill säga att bli för dumdristiga och övermodiga.

Alexander drabbades

Vi människor, eller för den delen hjältar, kan inte trotsa gudarna. För då kommer Nemesis, vedergällningens gudinna, med sitt straff.

Nemesis är en bevingad jungfru med svärd och piska. Hon är dotter till världshavet Okeanos och Nyx, natten. Nemesis är också släkt med de tre moirerna: ödets gudinnor. Moirerna sänds ut för att återställa ordningen, de vakade över födseln, livet och döden.

Före Alexander den stores tid var det kutym att inte avbilda kungar och härskare i större skala än människan.

Större statyer var förbehållet gudarna.

Men Alexander den store bröt med den traditionen. Han lät sig krönas till farao, förkunnade att han var en gud. Han var larger than life.

Alexander drabbades av hybris, slutade aldrig att strida och dog i unga år i fält. Efter hans död föll hans rike isär och härskarnas statyer blev större. De efterföljande hellenistiska härskarna byggde tempel till sig själva (i stället för gudarna), präglade mynt med sig själva på bild och struntade i gudarna. Och snart kom romerska härskare som utropade sig själva och sina familjemedlemmar till gudar, något som väckte fruktan och anstöt hos vanligt folk.

Härskarna drabbades allt oftare av hybris.

Övermodiga manliga ledare

Så när Vonn bestämmer sig för att kasta sig ut för branten i störtloppet i OS med farter på över hundra kilometer i timmen, med ett trasigt korsband, förefaller det troligt att hon drabbats av hybris. Hon har utmanat ödet och gudarna, vars avund väcks.

Det slutar som i myten om Ikaros med en krasch. Nemesis var kanske inblandad i Vonns öde?

Vonn är kvinna, men annars verkar hybris mest förknippat med övermodiga manliga ledare som gapar efter för mycket. Napoleon, Hitler, Trump med flera.

Från sagornas värld tänker jag på Boromir som försöker ta ringen från Frodo, för att hans råa styrka är den som bäst kan tygla och använda ringens krafter för goda syften i kampen mot ondskan och Sauron.

Olympiska spelen är en tid för hjältar men också för fiaskon och hybris. Kanske har vi inte lärt oss något sedan dess. Allt går igen.

Jonas Mosskin, organisationspsykolog och författare