Starta prenumeration
Forskarsamhället går hand i hand med näringslivet
Anna Persson
Publicerad 2009-01-15 7 kommentarer
Magnus Henrekson, vd och professor vid Institutet för näringslivsfrågor, argumenterar i DN debatt den 11 januari för ett avvecklat LAS. Lagen är förlegad och inte anpassad efter den föränderliga och allt mer flexibla arbetsmarknaden, enligt honom. Vidare menar han att den trygghet LAS tillhandahåller är en chimär på grund av att "sist in först ut" ofta frångås.
Henrekson har delvis rätt i sina påståenden om Lagen om anställningsskydd, men det är svårt att förstå hur han utifrån dessa kommer fram till att den ultimata lösningen är att avveckla den. Hans första påstående, att LAS är inte är anpassad efter dagens arbetsmarknad och arbetsgivare, är korrekt. Men det är lite i dess syfte; givetvis är inte laglig reglering av arbetsmarknaden något som gynnar organisationer och företag. Särskilt i en tid när dessa strävar efter att vara så flexibla och produktiva som möjligt, vilket bland annat resulterar i en ökad rörlighet bort från arbetsmarknaden för traditionellt utsatta grupper. I detta sammanhang framstår LAS som högaktuell och modern, just för att den inte är anpassad efter den segregerade arbetsmarknaden utan agerar som ett skydd från densamma.
Henreksons andra argument för att slopa LAS är att lagen inte fungerar som förr. Vad han glömmer är att LAS från början inte bara stod för en "sist in först ut"-princip, utan även för att all uppsägning ska vara sakligt grundad. LAS stod helt enkelt för anställningstrygghet och det är främst denna betydelse som är intressant att diskutera. Dock har han rätt i att lagen har börjat urholkas i och med en förändrad arbetsmarknad med många nya typer av anställningar samt nu senast också lagändringar. Precis som Henrekson säger frångår många arbetsgivare LAS i dag, men denna praxis är inte något som växt fram i ett vakuum, utvecklingen har bland annat uppmuntrats av den omgärdande, mycket kraftfulla, opinionsbildningen som Henrekson själv är en del av. Vidare så känns argumentet att avskaffa något på grund av att det inte fungerar konstigt, särskilt när man själv medverkar till att det inte fungerar.
En sista kritik mot Henreksons argumentation mot LAS är att han uteslutande utgår från den del av populationen som tillhör hans egen socialgrupp. Eller snarare är det hans omedvetenhet om att han gör detta som känns problematisk. Han beskriver ett arbetsliv som består av anställda som hänger sig kvar vid anställningar de inte riktigt trivs med, i stället för att söka nya, mer passande jobb. Han talar vidare om hur individer som blir uppsagda ofta får avgångspaket så stora att de helt sonika lämnar arbetsmarknaden helt. Situationen han beskriver är säkerligen en verklighet för många, sannolikt för honom.
Man kan ifrågasätta om analysen verkligen är applicerbar på det stora antal individer som inte tillhör den grupp i samhället som kan benämnas som välbeställd. Otryggheten på arbetsmarknaden är i dag utbredd. Många människors situation handlar inte främst om att de blir kvar på ett arbete de inte trivs på på grund av LAS, utan att de löper en risk att bli av med det arbete de har. Utan avgångspaket, utan så stora valmöjligheter vad gäller nya arbeten och nu även många gånger utan trygghet från välfärdssystemen. Situationen har i sin tur att göra med den urholkning av LAS som Henrekson förespråkar och jobbar för. Arbetsgivarna har i och med denna utveckling inte bara fått en större makt att säga vem som ska gå, utan också att sätta villkoren.
Många arbetare blir exploaterade i och med vetskapen om att de är lätta att byta ut. Forskning visar att sjuknärvaron ökar samt att arbetare i allt lägre grad rapporterar upplevda missförhållanden. Detta skulle mycket väl kunna ses som en följd av ett otryggt arbetsliv, där man aldrig kan vara säker på sin plats. Men detta är inte en diskussion som förs och Henrekson utgår därmed i sin analys helt och fullt från kapitalägarnas syn på verkligheten. Det är knappast revolutionerande att i dag tala om arbetsmarknadens flexibilisering i samma andetag som statens välgång och individens sysselsättning och hälsa. I och med bland annat EU:s betoning av "flexicurity" är detta närmast den givna utgångspunkten. Det som saknas är en kritisk analys av hur denna flexibilitet, som främst ligger i arbetsgivarnas intresse, inverkar på säkerheten och välfärden som ligger i de anställdas intresse.
Henrekson borde i alla fall vara glad, hans vision har ju redan börjat realiseras i sin ytterlighet i och med den nya rehabiliteringskedja som införts efter nyår, som i praktiken medför att det blir möjligt att avskeda även sjukskrivna. Vi vet redan från tidigare studier vad detta innebär: segregering och utslagning av de svagare på marknaden. Individer ur de lägsta klasserna samt de med den värsta ohälsan kommer snabbast att åka ut ur arbetslivet och ha svårast att komma tillbaka. Det är i denna kontext sannerligen intressant hur den utbredda diskussionen ändå har kommit att kretsa kring denna eviga flexibilitet och hur positiv den är. Man kan tycka att det i stället borde finnas ett intresse för hur vi har fått en arbetsmarknad där många inte platsar. Där man nu måste frångå lagar och regler för att göra det lättare att sparka ut alla som inte mår bra eller är kritiska.
Det enda hindret man ser är individer som agerar trygghetsjunkies och hänger sig kvar. Parallellt med den praktiska politiska individualiseringen av ansvar, sker således en liknande utveckling inom vetenskapen, något som obönhörligen har att göra med att forskarsamhället i dag går hand i hand med näringslivet. De som skapar utvecklingen är samma personer som granskar den. Systemkritisk analys definieras som "nyfikenhetsforskning", något som inte når upp till den "nyttoforskning" Henrekson med flera sysslar med. I den strategiska nyttoforskningen är det fullt logiskt och, icke att förglömma, mycket nyttigt, att i tider av omvälvande strukturella samhällsförändringar i allt mindre utsträckning granska dessa och i stället fokusera på individen som problembäraren.
Anna Persson
Sociolog och fristående skribent, tidigare utredare vid Linköpings universitet
© 2000-2010 Arenagruppen. Kontakta webbansvarig | System och utveckling: Pelle Olsson
Skrivet av Olle N 2009-01-15 08:44
Bra skrivet!
Mycket bra artikel som borde göras tillgänglig för en vidare läsarkrets
Skrivet av SOS 2009-01-15 10:00
de bakomliggande faktorerna...
till den psykiska ohälsan som härjar likt en epedimi är förmodligen ett resultat av de fördomar som Henrekson ger uttryck för...anställda trivs inte på jobbet men hänger sig kvar.!?. undersökningar och enkäter visar något annat....de allra flesta trivs med arbetsuppgifter och kollegor...OTRIVSEL skapas av brister i organisation och ledarskap vilket leder till psykisk dålig arbetsmiljö..och det är INTE individen som är problembäraren men det är ändå individen som slås ut ...arbetsrelaterad stress är ett samlingsnamn för känslomässiga, kognitiva bettendemässiga och fysiologiska reaktioner på negativa, obehagliga, skadliga upplevelser som kan kopplas till arbetsorganisation och arbetsmiljö enligt European agency for Health and safety at work 2002....Behövs verkligen nyfikenhetsforskning och kritisk granskning.....Tack Anna Persson!
Skrivet av Marcus 2009-01-15 10:59
Las ger inte ökad trygghet
Det är en missuppfattning att LAS ger en ökad trygghet på arbetsmarknaden. Vad den gör är att den den omfördelar trygghet ifrån nyanställda till de som arbetat länge i företaget. Dvs ifrån outsiders till insiders.
Sedan så kan ju nettoeffekten av inlåsningseffekterna som lagen ge göra att de totala anställningarna minskar genom att en anställning kan skapa problem för arbetsgivaren.
Skrivet av Job 2009-01-15 12:16
Läs själva vad Henrekson skriver!
Hans argumentation som jag läser den utgår ju från två saker: behovet av att skapa förutsättningar för en positiv utveckling av nytt svenskt företagande i tuff internationell konkurrens ("gasellföretag" kallas de ibland), och att göra det utan att de trygghetssystem, som givetvis måste finnas, sätter käppar i hjulet.
Anna Persson gör det enkelt för sig när hon ägnar sig renodlat åt trygghetsaspekten, hon verkar (liksom LO i sin officiella hållning )se varje förändring av gällande LAS-system som något fasaväckande.
Lyft blicken! Varje tid har sina problem och kräver sina lösningar. Svensk ekonomi och svensk välståndsmodell fungerar inte utan de exportintäkter som genereras väsentligen inom privat sektor. Vi måste troligen ersätta fordonsindustrin, helt eller delvis. Vad som kommer i stället vet vi inte, men i en tidsanpassad svensk modell måste ingå att ge stort spelrum för innovatörer och entreprenörer. Då får inte LAS vara en helig ko.
Skrivet av e 2009-01-15 12:43
inte så j-a lätt!
ok, bara en sak: tro mej, man gör det INTE lätt för sig när man förhåller sig kritisk till den rådande dogm som säger att konkurrens, konsumtion och att vinna på marknaden är det som gäller.
det som är status qou är snarare att hänga på det tåget; "det här är den förändring som är nödvändig" m fl argument, som kan vara svåra att stå emot (främst egentligen pga deras brist på logik).
det är snarare denna inställning som i själva verket leder till att det finns ett behov av att lyfta blicken, eller snarare, göra den kritisk mot den värld vi lever i och var den är på väg. eller tycker du att det är rätt med utslagning av de svagaste, lönedumpning och ett samhälle med allt större klass-skillnader?
Skrivet av job 2009-01-16 10:08
politik är alltid en balansgång
Till sign "e": tänk efter, vilka tror du förlorar mest på en utveckling där vi inte får fram nya företag och jobb i exportnäringarna i stället för de som försvinner? De ekonomiskt starkaste är nog de som klarar sig i alla lägen. Tror jag.
Politik är väl alltid en balansgång med att prioritera och resursfördela, mellan olika slags behov från alla som vill ha mer till sina områden, men också mellan vad som är bra för helheten. På kort , resp. på lite längre sikt. Men politik handlar också om att ständigt ompröva, hitta nya lösningar, så att det finns något att fördela, även kommande år. Dagens och morgondagens problem kräver enligt min uppfattning inte sällan andra lösningar än gårdagens. LAS, med rötterna i 70-talet, tillhör antagligen det som vi odogmatiskt måste våga omvärdera. Inte för att slänga ut människor i elände, men för att söka andra och bättre sätt att både stötta de som drabbas och se till helheten.
Skrivet av e 2009-01-17 23:51
svar
några svar: nej, det känns inte alls främmande att prova nya lösningar. inte när vi just nu går igenom en period där väldigt många vanliga arbetare förlorar jobben och mer därtill pga det kapitalistiska systemets brister. kanske dags att prova en ny modell istället för att göra exakt lika dant, en gång till? idag framstår just det som nytänkande och inte ett ytterligare liberaliserat samhälle.
vidare så pumpas det ju redan (skatte)pengar till företagen och bankerna, precis efter att det uppdagats hur dessa ofta missbrukas, samtidigt som man drar in på den trygghet individen har, och misstänkliggör de som står utanför den marknad som skapats. så jag antar att det bara är att se om det kommer att skapa mer jobb, eller om det bara innebär mer makt och resurser till de som redan har av detta.
det finns inga undersökningar el dylikt som visar på att slopat LAS leder till fler jobb eller nyanställningar. men det finns däremot undersökningar som visar hur sådana avregleringar leder till en ökat segregerad arbetsmarknad.
och det här med att skippa LAS pga problem med inlåsning (=att individer upplever sig vara i fel yrke/arbetsplats), fine. men frågan är om denna inlåsning alltid beror på att individer stannar kvar på jobb de inte trivs på pga LAS, eller om det kan bero på det förändrade arbetsmarknadsutbudet? vad som talar för det senare är att arbetsmarknaden drastiskt har förändrats på senare år, vad gäller utbud, förhållanden och villkor. något som har att göra just med det som du anser vara lösningen: avreglering.
avreglering skapar en hårdare konkurrens, men skapar sådan konkurrens verkligen fler jobb, eller bara förändrade jobb?
i en allt hårdnande marknad kanske vi kommer vi få en liten kärna med insiders som varar några år och väldigt många outsiders.