Starta prenumeration
Återuppliva löntagarfonderna!
Patrik Wikström
Publicerad 2009-01-23 7 kommentarer
Hela det ekonomiska landskapet befinner sig rejält i gungning. Den internationella finansmarknadens sammanbrott sammanfaller med industrikrisen och varslen på Volvo Personvagnar i Göteborg. Den ekonomiska krisen sprider sig som ringar på vattnet till arbetsmarknaden och problemet blir på så sätt politiskt.
Svante Nycander skildrar i boken Makten över marknaden förhållandet mellan staten, arbetsgivarna och fackföreningarna under mer än hundra år. Nycander ställer två maktsfärer, politik och marknad, mot varandra. Intressemotsättningen mellan arbetsgivare och fackföreningar är en central dimension i svensk politik. Den svenska arbetsmarknadsmodellen, med fria parter på arbetsmarknaden, bygger på samförstånd och respekt för varandras roller. Det har gynnat både svenskt näringsliv och löntagarna. Detta förhållande håller nu på att ändras.
Sverige har sedan valet 2006 en borgerlig regering. Regeringens arbetsmarknadspolitik förefaller baserad på föreställningen att större inkomstskillnader ger en högre sysselsättningsgrad. Den är också inriktad på att försvaga löntagarnas position på arbetsmarknaden genom att försvaga fackföreningsrörelsen. Regeringen har gjort kraftiga nedskärningar i arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen samt försämrat arbetsrätten. Arbetslöshetsförsäkringen har gjorts sämre med en kraftigt sänkt ersättningsnivå och det har också blivit svårare att kvalificera sig för a-kassa. Därför har över en halv miljon människor lämnat a-kassan och står därmed utan skydd vid eventuell arbetslöshet.
En viktig roll i denna politik innehas av kollektivavtalen. Om kollektivavtalen skulle försvinna så skulle arbetsgivaren få rätt att ingå individuella avtal med löntagaren som kan vara lägre än kollektivavtalet. En politik som vill försvaga facket ska slå mot själva hjärtat i den fackliga rörelsen, och det är medlemskapet. A-kassornas och även fackens medlemsantal har minskat, till följd av de lägre ersättningsnivåerna i a-kassan, vilket gjort att deras förhandlingsposition blivit betydlig svagare.
Vad kan fackföreningsrörelsen göra för att motverka sin egen försvagning i den svenska arbetsmarknadsmodellen? En tänkbar väg är att modernisera föreningarna och göra medlemskapet attraktivt för löntagarna. Facket behöver utifrån ideologiska och praktiska inspirationskällor finna en ny vision. En idé som faktiskt skulle kunna förtjäna att återupplivas är de gamla löntagarfonderna. Rudolf Meidners skapelse hade kanske kunnat ge fackföreningarna en större ekonomisk makt att sätta mot arbetsgivarna.
Facket skulle ha kunnat agera motvikt och ställa krav på företagen. Om företagets vd skulle ta ut exempelvis en fallskärm på sex miljoner kronor så skulle facket ha en kapitalersättning motsvarande tre miljoner kronor till sina fonder för löntagarna. Det är inte omöjligt att detta dels skulle få till effekt att bonusutbetalningar i högre grad undveks, samt att de i de fall de trots allt utbetalades också kom löntagarna till del.
Detta skulle kunna ge en positiv effekt inte minst för konsumtionen. En person med sex privata miljoner kronor spenderar sannolikt både mindre och endast med egenintresse framför ögonen än många som solidariskt delar på tre miljoner. En modifiering av löntagarfondmodellen skulle innebära en utökning och spridning av ägarinnehavet. Fondomfördelningen skulle inte bara gälla för de 45 procent av befolkningen som får lön för arbete utan även omfatta de 55 procent av vilka många får sin inkomst genom exempelvis arbetslöshetsersättning, sjukersättning, pension och förtidspension.
Det är viktigt att förtydliga att situationen är ganska komplex för vissa av de 55 procenten, till exempel får barn och unga sin försörjning både genom sina föräldrar och genom till exempel studiebidrag. En skattesänkning till en arbetande förälder äts då upp av en motsvarande sänkning av studiebidrag eller barnbidrag när skatteunderlaget minskar.
Fackföreningsrörelsen skulle kanske ta till sig den nygamla idén om löntagarfonder och se dess utvecklingspotential. Den skulle kunna utgöra en väg in i en tryggare framtid.
Patrik Wikström
Samhällsvetare och fil.lic. i politisk retorik vid Örebro Universitet
© 2000-2010 Arenagruppen. Kontakta webbansvarig | System och utveckling: Pelle Olsson
Skrivet av ej medlem i facket längre 2009-01-23 07:48
Fackföreningarna snart slut
Jag tror det är hög tid att skrota hela LO, och återbetala medlemmarnas pengar.
Som det är idag med fackpampar som har mer än dubbelt betalt som dom som betalar fackpamparnas löner (arbetaren) så närmar sig fackpamparna den nya "adel" som finns i politiken och inom EU i Brussel.
Skrivet av Marcus 2009-01-23 11:01
Löntagarfonder under tvång nej tack.
Ett av fackets problem är att det har gjort sig beroende av staten.
A-Kassan, LAS och annan lagstiftning, statliga stöd. Det är avsteg ifrån den svenska modellen som gjordes under de gyllene åren på 70-talet då hela det svenska politiska spektrat drev sossepolitik (men så är det ju fortfarande när man tänker efter).
Det ledde dock till att fackföreträdarna i det närmaste blev politiker och anslutningsgraden har precis som för partierna sjunkit.
Facket måste återgå till att ha huvudfokus på sin egna verksamhet och inte att tigga hos regeringen.
Vad det gäller löntagarfonderna så är det så idiotiskt att jag inte förstår att det återigen tas upp. Med det så menar jag den konstruktion som skulle tvinga företagen att låta facken köpa upp dem med företagens egna pengar. Knappast något som lockar drivna personer till att starta företag utan som kommer att driva dem ut ur landet.
Varför inte istället skapa fackföreningsadministrerade fonder i så fall där någon eller några procent av lönen går till att köpa in sig i större företag.
Skrivet av jaob 2009-01-23 15:37
utmärkt valfråga för de rödgröna!
Återinföra löntagarfonderna - javisst!
Äntligen något rejält och konkret för Mona, Lars och språkrören att enas kring.
Valrörelsen 2010 är räddad. För regeringen alltså.
Skrivet av Patrik Wikström 2009-01-27 11:41
Kollektiv kapitalbildning
Det vore utmärkt om socialdemokraterna och LO gjorde frågan om kollektiv kapitalbildning till en valrörelsefråga inför valet 2010. Det är en fråga som nästan inte alls tas upp nuförtiden på den politiska agendan, trots att den var en central fråga i riksdagsvalen under 1970- och 1980-talen i Sverige. Det kapitalistiska systemet som nu finns verkar ha urgröpt värdet på kapitalet till den grad att löntagarnas intressen inte längre kan tillvaratas. Det är här som löntagarfonderna skulle ha en funktion i det ekonomiska systemet. Om löntagarna hade haft tillgång till löntagarfonder, med ackumulerat kapital i form av pengar och aktier, hade de antagligen haft en annan och starkare maktbas. För löntagarna borde det vara viktigt att fundera över hur vinster ska, och bör, fördelas mellan arbetsgivare och anställda, från de i låg position till företagsledning. Vem som ska tjäna på det mervärde som företagen producerar är en tidlös fråga.
Skrivet av Lars-Olov 2009-02-01 09:52
re: Patrik Wikström
Patrik skriver följande. ”Det är en fråga som nästan inte alls tas upp nuförtiden på den politiska agendan, trots att den var en central fråga i riksdagsvalen under 1970- och 1980-talen i Sverige.”
Men det är feltänkt. Orsaken till att löntagarfondsfrågan inte drivs av Socialdemokraterna just nu är just det faktum att det tidigare var en central fråga och allt det kom att föra med sig för Socialdemokraternas del. .
Löntagarfondsfrågan är död inte trots att det var en stor fråga för 30 år sedan utan tack vare just detta.
Det löntagarfondsförslag som antogs på LOs kongress skulle om det genomförts fått negativa konsekvenser.
Tanken var att del av företagens vinster skulle beskattas på så sätt att dom gjordes om till riktade fondemissioner och att de aktier som emitterades skulle tillföras löntagarfonderna där LO skulle ha det bestämmande inflytandet.
LO var då som nu en stor facklig organisation. De långsiktiga konsekvenserna av Löntagarfondsförslaget skulle ha blivit att LO skulle ha förvandlats från att ha varit Sveriges största fackliga organisation till att bli Sveriges största fackliga organisation plus Sveriges största arbetsgivare genom alla de företag de skulle ha ägt genom fonderna plus att man även skulle ha blivit landets största kapitalägare. LO skulle ha suttit på alla stolar samtidigt och fått en maktställning som saknat motsvarighet på denna sida av SUKP, Sovjetunionens Kommunistiska Parti
Att se löntagarfondsiden som en lösning av den ekonomiska krisen ä också ett feltänk. I de länder som hade centralstyre av ekonomin som tex Sovjetunionen DDR mfl var ju den ekonomiska krisen permanent.
Patrik skriver också ”Rudolf Meidners skapelse hade kanske kunnat ge fackföreningarna en större ekonomisk makt att sätta mot arbetsgivarna.Facket skulle ha kunnat agera motvikt och ställa krav på företagen”
Patrik verkar ha en mycket dimmig och vag uppfattning om vad Rudolf Meidners löntagarfondsförslag innebar. Hans debattartikel hade antagligen tjänat på om han försökt sätta sig in i förslagets grundläggande delar innan han skrev artikeln.
Syftet med Meidners förslag var inte att facken ”skulle ha kunnat agera motvikt och ställa krav på företagen” som Patrik tycks tro
Utan syftet var att LO skulle ta över de stora företagen. Med tiden så skulle ju LO genom fonderna kontrollera så mycket aktier att dom helt enkelt skulle ta över företagen. Vilket man också sa på den tiden. ”Nu tar vi över”.
Dessbättre så verkar löntagarfondsiden vara ungefär lika stendöd inom dagens Socialdemokratiska ledning som tanken på att återerövra Stralsund och återupprätta ”Svenska Pommern” så Patrik och likasinnade får antagligen drömma vidare.
Patrik skriver vidare om kollektivavtalen.
”Om kollektivavtalen skulle försvinna så skulle arbetsgivaren få rätt att ingå individuella avtal med löntagaren som kan vara lägre än kollektivavtalet.”
Men han bortser ifrån att kollektivavtalen medfört att många löntagare fått en dålig löneutveckling tex så har ju Svenska sjuksköterskor lägre löner än många utländska kolleger. När man nån gång på 1990 talet jämförde Volvoarbetare med arbetarna i tysk bilindustri så hade Volvoarbetarna lägre löner.
Skrivet av Lars Rudström 2009-02-03 19:17
Kommunistisk infiltration!
Wikström; Ännu ett bevis på att inte bara svenska medier utan även universiteten och högskolorna fortfarande har en stark kommunistisk infiltration. Detta förnekas, bla av Göteborgs Universitets stasvetenskapare (vad nu alla dessa sysslar med?) men det ena beviset efter det andra framkommer. SVT, Lärarhögskolan, Journalisthögskolan, Socialhögskolan m.fl lärosäten vimlar av reminiscenter från 1968. Nya vasaller tillkommer tyvärr hela tiden inom universitetsväsendet pga lärarnas politiska hemvist. Till råga på allt har dessa lärare inte den minsta erfarenhet från svenskt näringsliv.
Hemskt! Börjar likna gamla Sovjet! Hjärntvättning!
Skrivet av skattebetalaren 2009-02-06 11:37
LO och deras samlade förmögenheter
LO-förbundens samlade tillgångar i främst konfliktfonder är i dag drygt 20 miljarder kronor, varav 6 är placerade på börsen.
Till detta kommer enligt LO:s demokratirapport att de kollektiva pensionssystemens aktietillgångar på några få år förutses fördubblas till 700 miljarder kronor, för att därefter på några decennier fördubblas ytterligare. En stor del av kapitalet förvaltas av Folksam-LO fondförsäkringsbolag och det av LO och SAF samägda AMF Pension.
Aktörer på aktiebörsen
Detta gör LO-fackens ledare till betydande aktörer på aktiemarknaden, vilket inte kan undgå att korrumpera en redan privilegierad elit. Som Metallbasen Göran Johnsson själv skriver i sin DA-krönika ?skriker aktieägare efter högre avkastning? ? ?det må vara kapitalister eller pensionsfondskapitalister?. Och detta utan att för ett enda ögonblick låta sina vinstkrav begränsas i nivå med produktivitetens utveckling eller några som helst hänsyn till den låga inflationen i stil med facktopparnas återhållsamhet på löneförhandlarstolen.
Som ett fikonlöv för kritiken om att LO-fackens kapitalplaceringar inte skulle skilja sig från kapitalisternas redovisar demokratirapporten vilka ?etiska regler? som ska iakttagas: nämligen FN-organet ILO:s konventioner om mänskliga rättigheter, t ex rätten till facklig organisering, och nej till placering i företag som förknippas med våld, narkotika, prostitution, barnarbete, miljöförstöring eller annan kriminell verksamhet.
LO-facken ska gå till samlad motoffensiv för rejäla reallönelyft med lika kronpåslag för alla och kraftiga låglönepåslag på vinsternas bekostnad.
Medlemmarna ska som i Norge rösta om avtalen. Fackliga ledare ska leva på samma inkomstnivå som medlemmarna.