Det är dyrt att vara fattig

KRÖNIKA | Publicerad 2008-04-07   6 kommentarer

I tevereklamen bor afro-amerikaner och latinos i flotta villor. De glada barnen springer över trädgårdar som är välskötta och tycks oändliga, mammor och pappor sitter på snygga trädgårdsmöbler i trä och skrattar. Ja, skratta gör folk om de får bostadslån, enligt reklamen. Och det är mycket reklam och inte lika mycket nyheter på amerikansk teve.
 
Det händer då och då att jag hittar en kanal som sänder nyheter där de visar hus som brinner ner och en man som säger, "well, de var anständiga människor" om sina grannar som har satt eld på sitt hus och sedan dragit. För i verklighetens USA är det lånehajarna som skrattar.
 
Hus köptes till överpriser när räntorna var låga, nu är räntan hög, man har inte råd att betala räntan till banken och ingen att sälja huset till. En väg ut ur krisen kan vara att bränna ner sitt hus, ett annat att låna ännu mer pengar. Det finns kreditbolag som inte bryr sig om ens inkomst eller tidigare skulder, som kan låna ut snabba pengar till ännu högre räntor. Sant som det heter: det är dyrt att vara fattig. Det skriver Nikitra S. Bailey i den feministiska tidskriften Ms. Magazine: "Det är kvinnor och icke-vita som får ta lånesmällen". Till skillnad från många av tevens finansanalytiker som fortfarande ställer frågan "pågår det en bolånekris i USA?" konstaterar Bailey att det inte handlar om en eventuell kris utan om en existerande katastrof.
 
Att räntekriser slår hårt mot människor som lever på marginalen och är ekonomisk sårbara är inte svårt att räkna ut. Men Bailey har en vidare förklaring. Fram till 1974 var det i USA nästintill omöjligt för en kvinna att få banklån om hon inte hade en borgenär. Samma sak gällde de icke-vita. Det spelade ingen roll att man var kreditvärdig. Kön och hudfärg var viktigare för bankerna och många blev nekade lån. För att få slut på diskriminering på grund av kön och "ras" vid utlåning av pengar kom 1974 Equal Credit Opportunity Act. Trots lagstiftningen fortsatte banker med oviljan att låna ut pengar till kvinnor och icke-vita.
 
Naturligtvis är den kapitalistiska dynamiken i ett land som USA vital. Om människor utestängs från kapitalmarknaden på grund av rasism och sexism så skapas "alternativen" mycket snabbt. I USA blev alternativen bolåneinstitut. Där fick man låna pengar till bostad oavsett kön och/eller hudfärg men till högre räntor. Bailey skriver att de "skrupelfria" låneföretagen snabbt gjorde kvinnor och icke-vita till målgrupper och aktivt sökte upp dem med erbjudanden om lån. Därför är det kvinnor och icke-vita som sitter i bolånerävsaxen i dag.
 
Min vän som bor i Tensta klagar över att de nybyggda radhusen intill hans hyreslänga står tomma. Inte för att tenstaborna inte vill köpa radhus utan för att de inte får banklån. Bailey konstaterar att bankerna alltid påstår att en viss grupp människor inte får lån för att de inte tjänar tillräckligt, men att det snarare handlar om att de inte anses kreditvärdiga. I slutändan är det alltid de diskriminerade som får betala det högsta priset.

Devrim Mavi

Personlig sida / arkiv

RSS Devrim Mavi