Regeringen syr one size for all och kan inte stava till avtal

KRÖNIKA | Publicerad 2008-01-09   6 kommentarer

Strax före jul fick regeringen en rejäl klapp av kristdemokraternas tomtefar, Alf Svensson.  Den tidigare partiledaren sa sig ha svårt att förklara regeringens politik.
- Det är väldigt lätt att säga till en 20-25-åring, sök jobb och flytta, men det är inte lika enkelt att säga så till en 55-60-årig. Så enkel är inte människors vardag, förklarade Svensson i P1:s Godmorgon Världen.

Kärnan i regeringens hjärtlöshet är - om jag förstått Alf Svensson rätt - att man syr kostymer i samma storlek, one size for all, oberoende av individen. Men, hoppsan, var det inte av omsorg om individen som vi skulle byta regering 2006?

Dagen innan Alf Svensson svor i kyrkan - och då de flesta politiska journalister tagit kompledigt inför julen - smög regeringen ut en känslig departementspromemoria på remiss.   Den går ut på att ingen som varit sjukskriven mer än tolv månader ska få mer än 75 procent i ersättning. Det spelar ingen roll om du har en privat tilläggsförsäkring eller om du via ditt fackförbund förhandlat fram en mer generös avtalsförsäkring. Det blir ändå avdrag på den statliga sjukpengen, så att alla får 75 procent, inte ett öre mer.

- Man snor helt enkelt pengar ur de kollektivavtal som vi träffat. Det kan vi inte acceptera, röt TCO-ordföranden Sture Nordh.

Också Svenskt Näringsliv var bekymrat. Förslaget innebär "en stor inskränkning av den individuella avtalsfriheten", förklarade Sofie Bergström. Men vad är nu detta? Har inte högern - innan de nya moderaterna blev kollektivavtalskramare - i åratal motionerat i riksdagen om vikten av just individuell avtalsfrihet? Här kränker nu regeringen - på ett bräde - både den individuella avtalsfriheten och friheten att via facket teckna kollektivavtal.

Som ni säkert förstår är jag ingen större vän av privata sjukförsäkringar. Samtidigt kan jag inte begripa varför den som har en generös arbetsgivare eller av egen fri vilja tecknar en tilläggsförsäkring, ska behandlas som en brottsling. Om en individ vill vara förutseende och gardera sin familjeekonomi för överraskaningar, ska han eller hon straffas för det?

Henrik Berggren och Lars Trägårdh skrev häromåret i sin lysande bok "Är svensken människa?" att vi svenskar ofta är statsindividualister. Sossarnas historiska bedrift har varit att genom den generella välfärden ge de flesta människor trygghet och oberoende nog att träffa egna, individuella val. Men i den politiska retoriken görs fortfarande en förenklad uppdelning i att antingen är det kollektivism eller individualism.

Det är här de unga i kanslihuset - de som knappast kan stava till ordet avtal - gått vilse i pannkakan. I sin febriga iver att befria oss från staten, har de halkat in på att också befria oss från individens egna val och det civila samhällets gemensamma lösningar på gemensamma problem. Resultatet är brutalt mot till exempel adjunkter som är långtidssjukskrivna i kamp mot sin cancer, men det är också ett slag i ansiktet på de borgerliga, som haft ambitionen att befria individen.

Björn Elmbrant

Personlig sida / arkiv

RSS Björn Elmbrant