Porträttbild på chefredaktör Jonas Nordling, boken Barbarskogen, en kräfta och Mattias Karlsson (SD)
Jonas Nordling ser en röd tråd i Barbarskogen, kräftor och Mattias Karlssons bilkrock. Foto: Ylvers / Pixabay

Så blev det åter dags för fredagsmys. Och om samtalsämnena tryter i helgen eller om du bara vill skapa lite friktion vid interaktion med dina medmänniskor så kommer här som vanligt några förslag.

I vintras backade jag in i mina föräldrars bil. Den stod inte där jag trodde, och mina tankar var på annat håll. När jag såg SD:s Mattias Karlsson göra exakt samma sak i inledningen av SVTs färska dokumentär identifierade jag mig därför starkt med honom. Den känslan släppte dock ganska snabbt under tittandet. Dokumentären skildrar, lite försåtligt, en småländsk man med rötterna i knegarled som av någon oklar anledning radikaliseras. I takt med att min egen identifikation släppte blev jag istället mer och mer övertygad om att Karlsson är vår tids Karl Gustav Ossiannilsson. Om nu någon minns honom.

Ossiannilsson gjorde den idag osannolika resan från att ha varit det socialdemokratiska ungdomsförbundets första ordförande 1903 till att gå med i Sveriges Nationella Ungdomsförbund, en organisation som väl enklast kan beskrivas som extremhöger. Ossiannilssons uppgörelse med socialdemokratin, romanen Barbarskogen, varnade för det kaos som väntar i den mån allmän rösträtt skulle införas och arbetarna därmed kunna få makten

Att vår trygga tillvaro kommer gå under i och med barbarernas intåg är en klassisk retorik för demagoger. Och den är livsluft i det parti som Karlsson tillhör. Men han delar uppenbarligen också Ossiannilssons dragning åt svulstiga och tårögda stridshyllningar. Ossiannilsson skrev ju till exempel texten till Sveriges flagga, en sång som det är lätt att föreställa sig att Mattias Karlsson diggar vid sina kulturfester. Ossiannilssons politiska resa högerut bromsades inte förrän vid andra världskrigets utbrott. Först då tycktes han ha sett nyktert på nationalismens baksidor. Vi får se om och när Mattias Karlsson når samma insikt.

En av de som skarpast bemötte Ossiannilsson under 1900-talets tidiga år var Bengt Lidforss. Det var Lidforss som fick Ossiannilsson att lämna uppdraget som socialdemokratisk ungdomsledare, och det var han som hårdast kritiserade Barbarskogen, något som säkerligen gjorde boken än mer läst. Lidforss själv var måhända en ännu mer fascinerande person än såväl Ossiannnilsson som Mattias Karlsson. Han var helt enkelt den tidiga svenska socialismens intellektuella superstar. Som professor i botanik gjorde han många kopplingar till naturvetenskapen, även i sina politiska spaningar. Hans åsikter om raser och därtill följande resonemang innebar dock ironiskt nog att även hans verk numera är att betrakta som icke rumsrena. För så fungerar ju historien.

Jag tycker dock, måhända en smula opassande, att det fortfarande är roligt när Lidforss i Socialistisk journalistik från 1907 inleder med att berätta om myrstackar. Han återger detaljerat om hur det i dessa stackar finns inneboende skalbaggar som lever på myrornas arbete, och ändå accepteras. Men när skalbaggar som levt i symbios med andra sorters myror placeras i den aktuella stacken äter myrorna upp de främmande baggarna. Och sen käkar myrorna också upp de skalbaggar som till dess hade accepterats. Socialisten Lidforss kunde därefter inte låta bli att önska sig ankomsten av en utomstående kapitalistisk förtryckare som på samma sätt kunde öppna ögonen på landets arbetare.

Jag undrar hur Bengt Lidforss hade sett på marmorkräftan. Denna mutation som uppstod först på 70-talet, långt efter Lidforss död, och som nu återfinns på listan över de invasiva arter som ansvariga myndigheter räds mest. Det mest skräckinjagande med denna mutant är tydligen att den förökar sig utan befruktning. Den behöver helt enkelt ingen hane för att få ur sig avkommor.

För den som, likt en modern Bengt Lidforss, vill skriva en text om hur mannen på sikt har spelat ut sin roll i vårt samhälle finns med andra ord numera en hållbar metafor ur naturvetenskapen. Vilket i sin tur skulle ge marginaliserade män i glesbygd näring till nya skräckinjagande framtidshistorier att bygga förvirrad ideologi kring. Ett sorts kretslopp, helt enkelt. Och det hade botanikern Lidforss förstås uppskattat.

Ha en bra helg!

Jonas Nordling

Chefredaktör Dagens Arena