I dag väckte Dagens industri liv i den nya, superfräscha frågan om kvotering i bolagsstyrelser.

Anledning: Regeringen har i budgeten skrivit att de avser att införa lagstiftning om kvotering i börsbolagens styrelser om målet om 40 procent kvinnor i styrelserna inte nås inom två år (obs, ingen nyhet).

Det finns massor jag hade kunnat skriva om Di:s rapportering.

Exempelvis hur trist inställning de har när de anser det största problemet med kvotering är TAKTEN. Alltså inte den fasansfullt långsamma takt som kvinnor tar sig in i bolagsstyrelserna, utan den fruktansvärt SNABBA takt i vilken regeringen vill tvinga börsbolagen att fasa in kvinnor (de ska byta ut 259 män mot kvinnor under två år för att slippa lagstiftning).

Jag hade också kunnat nämna att Torun Nilsson på ledarplats skriver: ”Mycket viktigare för jämställdheten är att män på allvar börjar ta sitt ansvar för familjeprojektet, att arbetsgivare vänjer sig vid det […] Då kommer konkurrensvillkoren bli mer lika.”

Men jag blev för trött.

I stället tänkte jag tipsa om en annan grej. Och det är att Di eller någon annan kan berätta för politikerna om hur det ser ut i deras egna led.

Enligt en lista över landets alla kommunchefer som en kan få av SKL, mot löftet av att inte sprida reklam till cheferna, är 101 av cheferna kvinnor. En tredjedel. Alltså inte alls särskilt långt ifrån hur det ser ut i bolagsstyrelserna, där 26 procent är kvinnor.

Om regeringen ska ha någon som helst trovärdighet i kvoteringsfrågan borde de börja med sin egen organisation.

Man kan också tycka att de borde göra något åt mångfalden ur andra aspekter. Av kommunernas 290 chefer har nämligen bara tre personer utomnordiskt klingande namn: Vesna, Katarzyna och Haleh.