Liza Jakobsson, foto: Elnaz Baghlanian
Liza Jakobsson, foto: Elnaz Baghlanian

I den nyliberala världen ska marknaden prata högre än politikern. Men effekterna av minusräntan är inte bara Riksbankens angelägenhet.

I helgen har hela Sverige ett födelsedagsbarn. Vår minusränta. Även om vi brukar benämna det som Riksbankens minusränta så är effekterna av den något som vi alla påverkas av med till exempel stigande bostadspriser, urgröpning av pensioner, belåning istället för löneökningar men också en tilltagande export och en något stigande inflationstakt.

Sveriges Radio uppmärksammande födelsedagsbarnet minusräntan i ett specialprogram om effekterna av den kontroversiella räntesatsen.

Programmet livesändes på Centralstationen i Stockholm och hade enligt programledarna en rätt så stor publik. Den tidigare statsministern (S) Göran Persson, som var en av de inbjudna gästerna, konstaterade att penningpolitiken bör debatteras mer i den allmänna politiska debatten. Utformningen av den ekonomiska politiken inte är given av gud, menade han och diskussionen måste ha en folklig förankring. Finansminister Magdalena Andersson (S) och moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Ulf Kristersson (M) höll delvis med om tesen: vi måste våga prata om penningpolitiken igen.

Politiker måste våga prata om penningpolitiken igen. Vilken lättnad.

Perssons uttalande kan verka något banalt. Givetvis måste politik diskuteras och debatteras. Men det faktum att penningpolitiken sedan nittiotalet har lämnats åt Riksbanken att sköta själv, genom att lagstifta om dess oberoende, har också förlamat den allmänna debatten om vilka mål och medel vår ekonomiska politik ska knytas till.

När riksdagen, efter nittiotalskrisen lagstiftade om Riksbankens oberoende 1997 hindrade man all form av direktiv från politiken till Riksbanken. Orsaken var att politiker inte gick att lita på ansågs det.

De var nyttomaximerande individer med kortsiktiga perspektiv framför ögonen, som skulle styra penningpolitiken på ett sätt som skulle gynna dem i nästa val. Det var en idé om politiker i linje med den nyliberala public choice-skolans sätt att se på samhälleliga aktörer.

Är den här idén om politiker som olämpliga att bedriva ekonomisk politik ur ett långsiktigt och hållbart perspektiv på väg att dö nu när andra nyliberala utgångspunkter plötsligt tycks omoderna? Nu när OECD-deltagarna på World Economic Forum och IMF äntligen vill diskutera nyliberalismens problem.

Är den nyliberala idén om politikern på väg att dö?

Riksbankens oberoende finns det i sig många åsikter om, men att från politikens håll diskutera vad penningpolitiken ska vara till för och hur den påverkar samhället måste ingå i en diskussion om hur vi ska organisera samhället.

Fotnot: Ett lands penningpolitik handlar om hur hög räntan ska vara, till skillnad från finanspolitiken, som handlar om den offentliga sektorns utgifter och inkomster samt förändringen av statsskulden. 

Liza Jakobsson studerar idéhistoria och är praktikant på Arenagruppen.