Elektrikernas ordförande Jonas Wallin är en av alla facktoppar som inte tycker medlemmarna har rätt att veta vad de tjänar: ”blir väldigt svårt för dem att ta till sig”.

Mer än hälften av de 27 fackförbund som Svenska Dagbladet har kartlagt redovisar inte öppet vad deras ordförande tjänar i form av lön och styrelsearvode. Medlemmarna har därmed ingen möjlighet att veta hur mycket pengar deras förtroendevalda företrädare lyfter från medlemsavgifterna.

Det är en svårförståelig slutenhet. Mer slutet än många av de arbetsgivare som sitter på andra sidan förhandlingsbordet. Och betydligt mer slutet än liknande typer av förtroendeuppdrag inom politiken.

Fackföreningsrörelsen har som tur är vandrat en bra bit från 1970- och 1980-talets slutna manliga rum där excesser med medlemmarnas pengar var mer vardag än undantag. Men den inpyrda röklukten och spritångorna verkar uppenbarligen inte helt ha vädrats ut från förhandlingsrummen. Varför annars denna slutenhet?

Det är som att man fortfarande inte har förstått att man verkar i förtroendebranschen.

Alla förbunden lämnar till slut ut uppgifterna när Svenska Dagbladet begär ut dem. Alla utom ett. Elektrikerförbundets ordförande Jonas Wallin vägrar uppge vad han tjänar.
– Det finns ingen anledning att göra det, säger han.

Och sen kommer ett makalöst arrogant svar.

Du representerar dina medlemmar. Tycker inte du att de ska kunna veta vad du har för lön?

– Nej. Då känns det väl som att det är otroligt mycket som vi borde redovisa som blir väldigt svårt för dem att ta till sig. Det finns ingen anledning att göra det, vi har aldrig haft en sådan diskussion över huvud taget, säger Jonas Wallin.

Det blir väldigt svårt för dem att ta till sig, säger han. Läs det en gång till. Där har ni unkenheten. Det är exakt där det fortfarande stinker.