Jan Björklund. Bild: Politikerveckan

Jan Björklund är inte beredd att ta ansvar för Sveriges säkerhetspolitiska situation. Han använder försvarsberedningen för att göra kortsiktiga politiska poänger i förhoppning att vinna väljarstöd.

Folkpartiet lämnade på måndagskvällen försvarsberedningen. Helt oväntat var det kanske inte. Folkpartiet har drivit kravet om att det behövs 17 miljarder till försvaret – en summa fjärran från det bud på 6,2 miljarder kronor som regeringen lämnat. Men en siffra som också står i skarp kontrast till Moderaternas krav på 10 miljarder kronor.

Så länge Folkpartiet satt i regeringsställning gav man vika för den moderata linjen som innebar att de borgerliga partierna i regeringsställning i själva verket skar ner på försvaret.

I opposition möter vi ett betydligt mer populistiskt folkparti. Befriad från regerandets bojor tycks folkpartisterna helt ovilliga att i konstruktiv anda försöka hitta några kompromisser. Något svar på hur partiet tänkt sig att finansiera den gigantiska försvarssatsningen på 17 miljarder har vi heller inte fått. När Jan Björklund fick frågan i Rapport svarade han “Vi kan inte tänka oss att höja skatten på arbete eller på företagande men egentligen alla andra finansieringar är tänkbara.” Ett ickesvar som egentligen inte säger någonting.

Att lyssna på Jan Björklund när han i Sveriges radio på tisdagsmorgonen ska försvara beslutet att lämna beredningen är samtidigt intressant. Det heter – utöver pengarna – att så länge inte regeringen är villiga att utreda ett Natomedlemskap, med syfte att bli Natomedlem, är Folkpartiet inte villiga att sluta upp bakom försvarsberedningen.

Nu är partierna formerly known as alliansen inte sinsemellan ense om att Nato-utredningen ska leda till Natomedlemskap. Centerledaren Annie Lööf är fortfarande uttalat skeptisk. Att Kristdemokraterna skulle stötta ens en utredning var heller inte givet. Under KD:s riksting i höstas höjdes flera starka röster emot en utredning – även om de i slutändan fick vika ned sig.

Enligt vad Ekot erfar är regeringen dessutom beredd att tillsätta en utredning om försvarets internationella samarbeten. En sådan utredning är helt rimlig utifrån de senaste årens förändrade säkerhetspolitiska läge. Och man kan tycka att det här inte finns mycket för de borgerliga partierna att bråka om – för varför skulle man egentligen i en sådan utredning på förhand låsa sig vid Nato?

När man synar Folkpartiets förehavanden i försvarsfrågan får man en stark känsla av att det aldrig funnits något intresse för att nå en bredare överenskommelse. Jan Björklund är inte beredd att ta ansvar för Sveriges säkerhetspolitiska situation. Han använder i stället försvarsberedningen för att göra kortsiktiga politiska poänger i förhoppning att vinna väljarstöd.

Det är dock en politisk strategi som är lätt att genomskåda – och det förpassar Folkpartiet till skamvrån i svensk försvarspolitik.