Bara i år har minst 3 000 flyktingar drunknat när de har försökt att ta sig till Europa. 100 000 människor har också räddats av den italienska räddningsinsatsen Mare Nostrum. Och än är året inte slut.

EUobserver rapporterar att de 500 flyktingar som dog i havet mellan Grekland och Malta i förra veckan till stor del var från Gaza. De tio som överlevde lämnade vittnesmål till International Organisation for Migration, IOM. Vittnesmål som ger en fruktansvärd bild av det inträffade.

Flyktingsmugglare tog 2 000 dollar per person som betalning för att forsla de flyende till trygg europeisk mark, berättar Studio Ett i ett inslag. Tre gånger var flyktingarna tvungna att byta båt. När de vägrade att byta en fjärde gång för att båten var för liten och sjöoduglig blev de rammade av flyktingsmugglarna.

Båten kapsejsade och de 300 som befann sig på undre däck drunknade direkt. De övriga hamnade i vattnet. Först tre dagar senare återfanns tio överlevande i vattnet. Ett hundratal av de drunknade var barn.

De överlevande från tragedin berättar att människor flyr dagligen, för det är bättre att försöka överleva än att vänta på att dö.

Hur kan detta ske? Inte en gång, utan upprepade gånger. Det är ingen nyhet längre var det pågår krig som människor flyr från. Det är heller ingen nyhet vilka flyktvägar som används.

Italien, som tidigare gjort sig kända för att ha ett undermåligt flyktingmottagande, har nu gjort stora militära insatser med sitt räddningsarbete. Uppdraget har varit att rädda liv. Men det räcker inte. Italien hoppas att EU ska ta över räddningsinsatsen och göra det till ett gemensamt europeiskt ansvar. EU:s gränsskyddsmyndighet Frontex kommer att hjälpa till, men inte ersätta Italiens Mare Nostrum.

Ett av problemen med Frontex är att det inte finns några resurser, varken i form av tillräckligt stora båtar eller personal, säger EU-parlamentariker Cecilia Wikström (FP) i Studio Ett-inslaget. Hon menar att det borde vara upp till alla medlemsländer att bistå med det som behövs. Efter Lampedusa-katastrofen förra året har det pratats mycket om solidaritet, men det är dags att visa att det inte bara var tomma ord, säger hon.

Det är sorgligt att höra hennes ord, för vid en sökning på partikollegan och EU-kommissionären Cecilia Malmström kommer en artikel från DN upp. Den är från oktober 2013 och där säger Cecilia Malmström exakt samma sak som Cecilia Wikström nu. Mer solidaritet, mer gemensamt ansvarstagande.

Varför har ingenting hänt? Varför bidrar inte EU:s 28 medlemsländer till insatser som hindrar att fler människor dör? Eftersom många flyr vägen förbi Libyens kust skulle ett samarbete mellan EU och Libyen komma till stånd sa man efter Lampedusa. Det var då. Nu är Libyen i kollaps så där syns inte några räddningsinsatser från EU. Betyder det att alla som tar den vägen nu lämnas att dö, frågar sig EU-reportern Susanne Palme i Studio Ett.

Leonard Doyle, talesperson för IOM, säger i EUobserver att omvärlden måste reagera. Hans ord ekar länge i huvudet om att det inte finns någon som tar ansvar för dessa människors död.

“Med bakgrund av denna katastrof…så måste omvärlden reagera. Det får inte vara så att 500 människor lämnas att dö och att det inte tas något internationellt ansvar för det”.