Balsam för en sargad skolpolitisk arena

Med Jan Björklund som utbildningsminister har skolpolitiken tömts på förnuft och forskningen ställts i skamvrån – om man ska vara hård. Senaste exemplet är den lärarreform som just nu är på väg att slarvas bort. Regeringen lyssnade inte på de tidiga varningsropen om att skolorna inte hade organisationer på plats för att erbjuda nyutexaminerade lärare ett introduktionsår.

Vad som däremot har framkommit är att Skolverket överlåtit åt bemanningsföretaget Proffice att godkänna lärarlegitimationer – för att man ska hinna klart i tid.

För den skolpolitiskt intresserade är då Mats Wingborgs rapport ”Idéer för mer kunskaper i skolan” en lisa för själen. Rapporten är en genomgång av ett antal stora studier vars syfte är att ge ett svar på frågan vad som behövs för att höja kunskapsnivån i skolan. Mats Wingborg landar i 15 punkter för en svensk skola som håller högre kunskapsnivå.  Av dessa kan några särskilt intressanta nämnas:

• Samspelet i klassrummet mellan elever och lärare är avgörande för den kunskapsnivå som nås. Det är också viktigare än skolans yttre organisation.
• Lärare behöver högre kompetens och status. Det är viktigt att lärare får fortbilda sig och att de avlastas från administrativt arbete.
• Balans mellan prov och undervisning. Risken med för många prov är att undervisningen blir för smal och fokuserar för mycket på nationella prov. Forskning från USA och Storbritannien visar att kunskapsinhämtningen därmed riskerar att bli lägre.
• Aktiv skolledning. Framgångsrika skolor har ofta skolledningar som har satt upp tydliga mål och måste fungera som pedagogisk ledning.
• Segregation måste motverkas. När segregationen ökar växer likväl kunskapsklyftan mellan elever från olika bakgrund. Elever som presterar mindre bra tenderar dessutom att prestera ännu sämre när elever med högre resultat försvinner från gruppen.

Socialdemokraternas utbildningspolitiske talesperson, Mikael Damberg, var på plats för att kommentera rapporten när den i dag presenterades under ett skolpolitiskt seminarium i riksdagen. Han hade få synpunkter på rapportens innehåll utan manade i stället riksdagens politiker att, med gemensam utgångspunkt i forskningen, arbeta för en blocköverskridande överenskommelse.

Man kan hoppas att det är en uppmaning som hörsammas. För den skolpolitiska debatten förtjänar att bli mindre av ett antiintellektuellt slagfält. Och desto mer bli en spelplan för forskningsbaserade slutsatser.