Foto: Peter Knutsson (Ebba Lindsö)
Foto: Peter Knutsson (Ebba Lindsö)

Det är en gammal sanning att när kristdemokrater ligger illa till så slänger de in en kändis. Och det finns en hel drös att välja mellan. Dagens Arena ger er åtta KD-kändisar vars kandidatur vi nu väntar på.

Det verkar inte råda någon brist på kandidater som vill ta över som partiledare för Kristdemokraterna efter Göran Hägglund. I dagsläget är det fyra personer som öppet kandiderar: Ebba Busch Thor, Acko Ankarberg Johansson, Jakob Forssmed och Penilla Gunther.

Alla hyggliga kandidater med kristdemokratiska mått mätt. Men ack så okända. Och partiets knaggliga opinionssiffror talar just nu ett annat språk. Alla vet ju att det är en gammal sanning att när kristdemokrater ligger illa till så slänger de in en kändis.

Och vi vet också att det finns en hel drös hugade spekulanter bland den svenska kändiseliten. Dagens Arena ger er åtta KD-kändisar vars kandidatur vi nu väntar på.

Foto: Norrköpings stadsbibliotek/Flickr
Foto: Norrköpings stadsbibliotek/Flickr

1) Marcus Birro:

Marcus Birro är en lågoddsare eftersom han faktiskt redan kandiderat en gång – även om det var världshistoriens kortaste kandidatur. Den 2 oktober 2011 meddelade Marcus Birro överraskande att han skulle kandidera till partiledare för Kristdemokraterna. Tilltaget fick TV4 att ilskna till eftersom de just anställt Marcus Birro som ny programledare för Kvällsöppet. För att blidka tv-cheferna drog Marcus Birro tillbaka sin kandidatur efter endast sexton timmar. Men det hjälpte inte, han fick ändå sparken.

Därefter har Marcus Birro poddat med högerextremister, vilket gav honom sparken som krönikör i Expressen. Och lunchat med SD-ledningen, vilket gav honom sparken som bloggare på fotbollssajten Solo Calcio.

Är det något Marcus Birro kan behöva så är det i alla fall ett nytt jobb.

Foto: Kristdemokraterna
Foto: Kristdemokraterna

2) Lars Adaktusson:

Han har visserligen redan tackat nej, men vi tror att det kan vara ett sånt där klassiskt ”sosse-nej”. Adaktusson har ju på senare tid klivit in som en rockstjärna i partiet och skickades i rekordfart till Bryssel efter en framgångsrik kampanj med slogans som ”Skicka en granskande journalist till Bryssel”.

Att han aldrig har varit en granskande reporter och sällan missat ett tillfälle att kritisera just den granskande journalistiken kanske vi inte ska tala så högt om. Han har i alla fall rätt uppväxt bland verklighetens folk i Jönköpings Filadelfiakyrka.

Eva_Rydberg
Foto: Wikimedia commons

3) Eva Rydberg:

Varför inte lite Stefan & Krister, sång och tjo och tjim i riksdagen? Med sina 71 solsnurr och brun-utan-sol-appearance är Eva Rydberg även perfekt för maximerad igenkänning i partiets stora väljarbas på spanska solkusten.

Eva Rydberg fungerade även som Alf Svenssons joker, affischnamn och stora dragplåster i valrörelsen 1982. Vad som möjligtvis talar emot henne är att partiet den gången bara fick 1,9 procent av rösterna.

Gert Fylking Anders Henrikson

4) Gert Fylking:

Äntligen! Äntligen en partiledare som kombinerar galet rolig prutthumor med rejält värdekonservativa åsikter som går hem vid köksborden. Skådespelaren och journalisten Gert Fylking kom år 2000 ut som kristdemokrat eftersom han tyckte att de andra partierna bara tänker på pengar och ekonomi och trist fördelning hit och dit: ”Men jag tycker att de moraliska aspekterna är viktigare. Etiken styr människan mer än lagen. Förlorar vi moralen kan vi inte räddas av lagen.”

Foto: Robert Burdock/Flickr
Foto: Robert Burdock/Flickr

5) Leif GW Persson:

Efter att i ett helt liv konsekvent ha röstat på Socialdemokraterna bytte kriminologiprofessor Leif GW Persson i valet 2010, enligt egen utsago, parti till Kristdemokraterna. Han kanske inte direkt framstod som den mest övertygade konfirmanden – i själva verket var valet av KD taktiskt betingat. Men taktiskt sett är ju Kristdemokraterna nu i ännu större sjönöd. Kanske dags att en av författarna till ”Stora machoboken” puttar bort de kvinnliga kombattanterna och griper rodret.

Foto: Peter Knutsson
Foto: Peter Knutsson

6) Ebba Lindsö:

Man kan säkert kritisera Ebba Lindsö för mycket. Men rädd för att ta nya uppdrag – eller ”utmaningar” som hon själv skulle säga – är hon definitivt inte. Från Skeppsmäklare till chefredaktör för TT till vd för Svenskt Näringsliv till försäljare av egyptiska krukor på Östermalm och så vidare. Trogen Kristdemokraterna sedan 1990-talet. Har suttit i partistyrelsen.

Foto: Wikimedia commons
Foto: Wikimedia commons

7) Siewert Öholm:

Siewert ”stå upp mot homoäktenskap” och ”avskaffa aborträtten” Öholm borde egentligen vara självskriven som KD-ledare. Alltid debattsugen, alltid moralist och alltid dunderkonservativ. Mister ”videovåld” och ”den livsfarliga hårdrocken” är ju verklighetens folks moraliska samvete personifierad.

Paolo_Roberto_2008
Foto: Wikimedia commons

8) Paolo Roberto:

Det är klart vi måste ha med Kungen av kungsan på listan (vi måste också kalla honom Kungen av kungsan). Paolo Roberto är en sådan figur som funkar på de flesta listor, oavsett ämne. Politiskt kandiderade han för Socialdemokraterna till riksdagen 2002 men kom inte in – trots att han fick näst mest kryss i Stockholm. Till 2006 bytte han parti till Kristdemokraterna eftersom: ”Det är ett värdekonservativt parti och för mig som har familj är det ett bra parti”. Dessutom tyckte Paolo Roberto att småföretagarna (”den nya arbetarklassen i Sverige – vi jobbar jämt, vi har ingen lön”) skulle få det bättre med borgarna. Han har även beskrivit sig som ”militant motståndare till feminism”, något som verkligen ligger i tiden.

Bubblare:

Peter Althin:
Kändisadvokaten Peter Althin, som bland annat försvarat hopplöst förlorade personer som Tony Olsson, Helge Fossmo, Mehdi Ghezali och Mijailo Mijailovic, borde ju även kunna ta sig an ett hopplöst förlorat parti som Kristdemokraterna. Var riksdagsledamot för KD år 2002–2007.

Anders Wijkman:
Tidigare moderatpolitikern, generalsekreteraren för Röda korset och EU-parlamentarikern för KD, Anders Wijkman, kan förhoppningsvis driva in KD på en miljömoralistisk linje. Det måste ju under alla omständigheter ändå vara bättre än de familjemoralistiska eller sexualmoralistiska spåren.