I söndags stod en av Sveriges mest beundrade och välkända journalister i SVT:s Agenda och tappade ansiktet i direktsändning. Publicistklubbens ordförande Stina Lundberg Dabrowski hade dessförinnan skrivit ett långt inlägg i Expressen om den ”konsensuselit” som dikterar villkoren för vad som får sägas och inte (jag antar att Lundberg Dabrowski nu lägger till Dagens Arena på den listan).

Det vill säga: Offentligheten styrs av ett gäng kulturmarxister som skriker ”rasist” så fort någon vill ”diskutera invandring” eller opponera sig mot feministiska utsagor.

I Agendastudion skulle PK-ordföranden debattera mot Ali Esbati, vars text ”Våga vägra ta debatten” på sistone och tydligen har seglat upp som det främsta hotet mot yttrandefriheten även i de mediala finrummen.

Bortsett från det märkliga i att Stina Lundberg Dabrowski en dag senare skulle moderera ett samtal om samma sak med just Esbati i panelen var själva rubriken märklig och på den förras linje: ”Vad får man säga i invandringsdebatten?”.

Tja, vad man vill, så länge det inte handlar om hets mot folkgrupp. Den som uttrycker sig rasistiskt eller far med felaktigheter måste dock, som i alla andra debatter, räkna med att få mothugg. Märkligt nog verkar dessa nya yttandefrihetskämpar, och hit räknas betydande delar av SD-anhängare, anse att mothuggen är detsamma som censur.

Att flashbackare och nazitroll driver den åsikten är en sak, men att den främsta företrädaren för Sveriges samlade publicister och journalister anser att det råder åsiktsförbud är graverande.

För knappt hade Ali Esbati öppnat munnen innan Lundberg Dabrowski utbrast i ett ”det är precis så här det är, så fort man säger något blir man kallad rasist” (ett påstående som för övrigt helt saknade riktighet). Hon avslutade grandiost med att slå fast att ”man får ju inte ens säga städerska längre i det här landet”.

I måndags upprepades dansen på Publicistklubbens årsmöte, fast med Janne Josefsson som främste sanningssägare. Debatten, som för den hugade finns att se här, var symptomatisk för den danska utveckling där ledande personer – i det här fallet några av Public Services främsta varumärken – anammar högerextrema tankefigurer om åsiktscensur.

För som många redan påpekat och poängterat: Det finns knappast något som debatterats och ifrågasatts så mycket som invandring och invandrare de senaste decennierna. Den ”debatten” är en konstant, som med SD:s intåg i riksdagen förskjutits än längre högerut.

Ett färskt exempel är de islamofoba drag som debatten om Omar Mustafa innehållit, krönt av den huvudlösa krönika av Monica Gunne som Aftonbladet publicerade i går. Gunne slår fast att hon inte vet något alls om Omar Mustafa, för att sedan utmåla honom som försvarare av heders- och kvinnoförtryck.

Efterspelet illustrerar dessutom hur fel Josefsson och Lundberg Dabrowski har. Publiceringen kritiserades av AB:s ledar- och kulturredaktioner och försågs med en kommentar av chefredaktör Jan Helin om att den är osaklig – men finns kvar att läsa på sajten.

Se där lite yttrandefrihet i praktiken.