ledare Med urholkade trygghetssystem, en dysfunktionell sjukförsäkring, behov av nya bostäder, en vassare integrationspolitik, stora klimatförändringar som bara måste göras – nog finns åtskilligt för liberala sociala reformivrare att göra.
Varför hamnar liberalerna under spärren i den senaste SCB-mätningen? Låt oss strunta i analyserna om vilket parti som för dagen skrikit högst och koncentrera oss på sakpolitiken. Att liberalerna på senare år lämnat den sociala reformivern och istället hamnat i marknadsdogmatism och kravliberalism.
Social reformiver? En kort historisk tillbakablick är nog nödvändig.
På 60-talet, när liberalerna hette folkpartiet, var man drivande i utbildningsrevolutionen, där fattigas barn nu kunde ta studenten. Gunnar Helén och Olof Palme enades om den sammanhållna skolan, som Heléns efterträdare sedan dess avskaffat, till förmån för en valfrihet som skiktat skolorna i de för eliten och de för resten.
Boken ”Unga liberaler” som kom 1961 hade ett kapitel av Eva Moberg under rubriken ”Kvinnans villkorliga frigivning”. Det var en bomb som startade en feministisk våg.
Den gamla sortens socialliberaler stod för en radikal familjepolitik, ofta radikalare än socialdemokraterna.
Den gamla sortens socialliberaler stod för en radikal familjepolitik, ofta radikalare än socialdemokraterna. Man drev till exempel fram att sambeskattningen avskaffades.
Vi fick den första pappamånaden.
Denna sorts liberalism hade som villkor att skatt skulle tas ut efter bärkraft, något som numera inte längre gäller.
En liberalt sinnad chef för socialstyrelsen, Barbro Westerholm, som senare hamnade i riksdagen för folkpartiet, tog som första land i världen bort sjukdomsklassningen av homosexuella. Andra bedrifter som brukar tillskrivas henne var en liberaliserad abortlag och legalisering av p-piller.
Mitt under den djupa ekonomiska 90-talskrisen drev den liberale socialministern Bengt Westerberg igenom LSS, assistansreformen, dyrbar men nödvändig.
Visst finns det en nyans av självförhärligande i den här sorten historieskrivning. Ett litet parti måste förstås göra allt för att synas.
Socialliberalismen förutsätter dock också att man faktiskt finns i mitten av politiken och kan spela ut den ena sidan mot den andra för att nå de reformer man vill ha. Men som Bengt Westerberg nyligen påpekat har hans efterträdare Jan Björklund velat placera liberalerna till höger om högern. Det är olyckligt.
Om det finns fyra högerpartier och liberalerna förlorat sin sociala reformiver, och liksom socialdemokraterna inte längre har en tydlig rörelseriktning, då krymper man förstås i opinionsmätningar och i val.
En förklaring man ofta hör om folkpartiets lyckosamma förflutna som socialt reformparti var att behoven av förändringar var mycket stora på 50- 60- och 70-talet. Visst, men hur ser det ut idag?
Med de gamla sociala trygghetsreformerna urholkade, en dysfunktionell sjukförsäkring, behov av nya bostäder för de unga, en vassare integrationspolitik, stora klimatförändringar som bara måste göras, men på ett rättvist sätt – nog finns här åtskilligt för liberala sociala reformivrare att sätta tänderna i.
Erik Ullenhag, med sin tydliga socialliberala profil, kan vara mannen att leda liberalerna upp ur svackan. Och vem vet? Kanske kan han, på samma sätt som folkpartiet förr, medverka till att locka fram den sociala reformiver som idag slumrar hos socialdemokraterna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
