Krismedvetenheten verkar ligga latent i ledande politikers minne. Men tiden är inne för en ny ekonomisk doktrin.

Bara själva ordet signalerar ångest och oro inför framtiden. Skuld.

Det har förstås en ekonomisk innebörd. Vi tar lån, vi skuldsätter oss. Och på något sätt ska vi betala tillbaka. Kanske är det förknippat med en djupare känsla av otrygghet. En känsla av skuld. Skuldkänsla.

Rädslan för att kronofogden ska komma på besök och mäta ut våra tillgångar. Oron för den personliga konkursen. Den där rädslan kan få oss ur balans och tvinga fram irrationella livsval. För att inte tala om politiska val.

Under det senaste kvartsseklet har denna latenta osäkerhetskänsla satt sin prägel på det svenska samhället och svenskt politiskt liv. Först genom 90-talskrisen och sedan via den globala finansiella härdsmältan 2008.

Minnet från 90-talskrisen då den svenska statsskulden och det stora budgetunderskottet försatte Sverige i ett slags undantagstillstånd lever alltså vidare. Det var då Göran Persson skrev boken ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Vi var nära att förlora kontrollen över Sveriges ekonomiska och politiska angelägenheter. Politikerna genomförde drastiska nedskärningar och höjde en del skatter.

90-talskrisen har övervintrat i det finanspolitiska ramverket och en allmän försiktighet vad gäller utgifter och investeringar. Överskottsmålet är intakt även om det är allt mer ifrågasätt. Nu var det i och för sig den flytande kronan och en uppåtgående internationella konjunktur som fick Sverige på rätt kurs igen.

Men krismedvetandet består ändå bland ledande politiker. Ibland är minnet långt. Även om Sveriges offentliga finanser i termer av statsskuld och budgetunderskott numera är i världsklass. Och vi har nya och delvis andra problem att ta tag i.

Så när den offentliga skulden inte är något problem är det som om oroshärdarna identifieras någon annanstans. Därför har i stället hushållens privata skuldsättning blivit vår tids största orosmoment. Skuldsättningen drivs fram av ökade bostadspriser och extremt låga räntor. Och frågan kräver verkligen uppmärksamhet och analys.

Partierna har över blockgränserna kommit överens om nya amorteringskrav för bolån. Men detta är med intill visshet gränsande sannolikhet ett slag i luften. Det är i och för sig klok ekonomisk hushållning att amortera. Men Sveriges ekonomiska utmaningar är betydligt mer komplexa och fundamentala.

Men i synen på skuld tycks den mest oheliga ”allians” råda i den svenska offentligheten. Den inrymmer förstås flertalet ekonomer. Inte för inte brukar nationalekonomin kallas för den ”dystra vetenskapen”. Där finns också många socialdemokrater trogna 90-talets fiskala konservatism. Men även mer vänsterinriktade personer som hyser en misstro mot den ökade tillgången till kapital och den tilltagande finansialiseringen av ekonomin.

De varnar regelbundet sig för framtida börs- eller bostadskrascher. Även borgerligheten faller in i kören. Och de gröna är inte bara skeptiska till tillväxt utan även till skuldsättning som princip, eller som det brukar heta ”varje generation ska betala sina egna kostnader”. Det är den gröna ministern Per Bolund som drivit igenom de nya amorteringskraven.

Rädslan för att vi bygger upp en bostadsbubbla som förr eller senare kommer att spricka är relevant. Historien visar många exempel på finansiella bubblor som punkterats, allt från tulpansvindeln i Nederländerna på 1600-talet till den amerikanska subprimelåne-kraschen på 2000-talet.

Problemet är att finansiella bubblor uppdagas först när de spricker.

Historiskt har kriser i Sverige inte uppstått i den privata bostadssektorn. Snarare har bubblor uppkommit på börsen eller i kommersiella bostadsföretag. Staten har periodvis haft en skenande skuldbörda. Den svenska bostadsmarknaden är robust särskilt i jämförelse med det amerikanska till bostadssystem förklädda kedjebrevet.

Nu är enigheten på det här området dessbättre inte monumental, om än nästintill. Tidigare vice riksbankschefen Lars E O Svensson har länge varit en kritiker av såväl Riksbankens räntepolitik som dess syn på hushållens skulder. Förra veckan menade Rikshems Ilija Batljan och Vedekkes Lennart Weiss på DN debatt att Riksbankens beräkning av hushållens skulder inte håller.

Det grundläggande problemet är låg tillväxt, låga räntor och låg inflation. Men ytterligare restriktivitet riskerar bara att förlänga det ekonomiska stilleståndet.

Anledningen till att skuldbördan ökar är det är så billigt att låna och att vi har för låg inflation. Det historiskt låga bostadsbyggandet driver upp priserna. Till det här kommer Sveriges snabba urbaniseringstakt och omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter.

Det byggs för lite hyreslägenheter och allt fler villor och bostadsrätter. Särskilt i de större städerna.

Amorteringskrav är lite som att försöka bota en influensa med plåster. Men det är ett illustrativt uttryck för vår tids politiska fattigdom. Där har penningpolitiken blivit den enda ekonomiska politiken.

Den har dessutom outsourcats till en oberoende ”opolitisk” Riksbanksdirektion. Vi behöver kort sagt en ekonomisk politik som bryter upp från 90-talets ekonomiska dogmer. Vi måste våga investera för framtiden. Inte minst i bostäder. Vi behöver få upp räntenivåerna för att göra det dyrare att låna. Vi behöver få upp inflationen ett par procent för att göra skuldfrågan hanterlig över tid.

I grunden behöver vi en ny ekonomisk doktrin som utgår från dagens problem och behov. Så länge den lyser med sin frånvaro kommer politikerna att ägna sig åt att visa ”handlingskraft”. Utan varken handling eller kraft.