Porträttbild på Veronica Palm
Veronica Palm foto: Mattias Vespä

På väg till den socialdemokratiska partikongressen tänker Veronica Palm tillbaks på när hon var ung och självsäker. 23 år senare finns glöden  kvar, precis som övertygelsen om att varje människa har rätt till ett liv i trygghet.

När jag 1993 gick upp i talarstolen på min första partikongress var jag självsäker. Jag var helt övertygad om att jag hade rätt och att jag på tre minuters talartid också skulle få kongressen att förstå det.

Så klart var jag också nervös. Det var stort och Ingvar Carlsson satt på första bänk. Jag var yngsta ombudet och förstod nog inte riktigt storheten i att blivit framröstad av medlemmarna till en av arbetarekommunens tre ombud, vid sidan av ett kommunalråd och en metallordförande. Men jag minns det som att jag var mer beslutsam än nervös när jag gick trappan upp på scenen och fram till talarstolen inne i den stora kongresshallen på Svenska mässan i Göteborg.

Jag hade två krav: Att permanent uppehållstillstånd ska vara huvudregel efter bifallen asylprövning och nej till bygget av Öresundsbron. Leif Blomberg var invandrarminister, och ville inte bli styrd av kongressen i hur han skulle utforma den nya utlänningslagen, men på punkten om permanenta uppehållstillstånd fick han och partistyrelsen vika sig.

Det fanns många delar i den dåvarande asylpolitiken som jag ville justera. Jag ville då, precis som nu, ha en human, rättssäker och reglerad asylinvandring. Och på samma sätt finns det en hel del som skulle behöva justeras i den lag som råder idag. Men permanenta uppehållstillstånd har en särställning då det påverkar så mycket djupare än bara vad som kan uppfattas vid en första anblick.

Den som är på flykt med fara för sitt eget liv har ingen röst i våra demokratiska församlingar.

Det inte bara gör livet otryggt för den som redan är just otrygg eller försvårar möjligheten att leva med sin familj eller ökar byråkratin på migrationsverket. Tillfälliga uppehållstillstånd sänder också en signal om att den som fått rätt till asyl i Sverige ändå inte är riktigt, riktigt välkommen.

Signalen når till den som fått uppehållstillståndet, potentiella arbetsgivare och samhället som helhet. Att den som är ny i Sverige bara äger laglig rätt att tillfälligt vistas inom riket försvårar helt enkelt integrationen. Det är rent ut sagt dumt på alla tänkbara sätt, både för den skyddsbehövande, för dennes familj och för Sverige som land.

Jag minns glädjen efter beslutet. Vi hade vunnit. Efter mycket fotarbete, kompromissande och starka argument så fattade den socialdemokratiska partikongressen beslut om att permanenta uppehållstillstånd skulle vara huvudregel.

I veckan som kommer åker jag till Göteborg och partikongress igen. Nästan tjugofem år senare så har en tillfällig lag satt permanenta uppehållstillstånd ur spel, till det en generell skärpning av asylpolitiken. På den här kongressen avgår jag ur partistyrelsen och verkställande utskottet.

Lång tid har gått sedan jag klev upp i talarstolen för första gången. Kanske är jag en annan människa än den arga SSU:are jag var då. Lite lugnare och lite klokare. Men min glöd i migrationsfrågor och min övertygelse om varje människas rätt till liv och skydd den är lika stark.

Den fight som hon, det yngsta ombudet, tog på sin första kongress, den har hon burit med sig hela sitt liv. Och med sorg nu fått bekräftat att den fighten inte är över, den måste tas om och om igen.

Den som är på flykt med fara för sitt eget liv har ingen röst i våra demokratiska församlingar. Vi måste föra dennes talan och kräva dennes rätt. Arbetet för en solidarisk och human migrationspolitisk har stött på bakslag och då är vägen framåt att tänka som det där unga kongressombudet igen: självsäker och övertygad om att en har rätt när en värnar alla människors rätt till liv, skydd och rätten att få bli en del i sitt nya land.

Och Öresundsbron då? Jo den står där idag, och jag är inte sämre än att jag kan erkänna när jag har fel.

Veronica Palm, Socialdemokratisk debattör