Bild: Mattias Vespä
Veronica Palm foto: Mattias Vespä

Söndagskrönika Framtiden kan bli både ljusare och öppnare. Det är bara på oss det beror. Veronica Palm kryper upp i soffan med en skrämmande och ändå hoppingivande berättelse. 

»Vi måste diskutera volymerna« sa migrationsminister Tobias Billström 2013.

Och vi rasade. Vi var många som rasade över det avhumaniserande språk han använde om människor på flykt. Bara några år senare beslutade Sverige att införa gränskontroller på Öresundsbron och tillfälliga lagar som sänker oss till EU:s lägsta nivå för skyddsgrunder, och idag betraktas ökat antalet kvotflyktingar som höjden av humanitet.

Diskussionen har på några år gått från det självklara: att vi i Sverige inte kan avgöra hur många människor som tvingas på flykt och söker skydd i vårt land, och därför ska rätten att söka asyl vara absolut, till att aktivt sända signaler om att det inte är lönt att komma hit och istället diskuterar vi kvotflyktingar, alltså volymer i flyktingmottagandet.

För den som värnar rätten att söka asyl, som det beskrivs i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, har det varit en mörk utveckling, både i sak och i attitydförändring och språk.

Till det kommer den förment snälla åsikten: att vi inte kan låta fler människor komma än vi kan ta hand om. Jag är inte naiv.

Jag vet att det krävs ett hårt arbete för introduktion av nya människor i landet, för att inte bygga fast fattigdom och för att skapa inträde på arbetsmarknaden, men det är magstarkt att ställa en medmänniskas behov av skydd undan krig eller förföljelse mot arbetsförmedlingens organisation.

Som sagt, en mörk tid, även om det finns ljus i asylrörelsens enträgna kamp och i alla de unga människor som står upp för asylrätten på demonstrationer och på sociala media.

Men vi ganska vanliga tråkiga medelålders, vi är problemet som accepterar skiftet i både verklighet och beskrivning av verklighet.

När du sedan kryper upp i soffan med Johannes Anyurus senaste bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar då blir du rädd. Den är välskriven och ger en skrämmande bild av hur det kan gå när det går snett, och när alla vi andra vanliga tråkiga anpassar oss till det nya språket och den nya normen.

En norm som i Anyurus framtidsskildring säger att Sverige är det enda land i världen där det inte finns rasism, och samtidigt spärrar in och torterar Sverigefiender. Sverigefiender i romanen är exempelvis de medborgare med annan kulturell bakgrund än bara svensk som har vägrat skriva under det årliga medborgarkontraktet.

Även om jag ibland kan vara deppig och tycka att det ser mörkt ut, så är jag en obotlig reformist och optimist.

Boken drar det långt, om än i tangentens riktning så drar han det för långt för att vara riktigt trovärdigt.

Men den det gör inget, att vrida berättelsen ett varv längre är kulturens privilegium, för att öppna våra ögon och få oss att tänka, och i det här fallet se vad som sker i språket och med våra normer.

Språk och normer spelar roll för hur vi agerar och vilka eftergifter vi är beredda att göra i ett öppet och demokratiskt samhälle.

Även om jag ibland kan vara deppig och tycka att det ser mörkt ut, så är jag en obotlig reformist och optimist. Jag tror på människor och människors kraft att tillsammans bygga en bättre framtid. Inte minst är Sverige ett bevis på att det tillsammans går att vända utvecklingen.

Vi var för hundra år sedan ett litet kallt och fattigt land i utkanten av världen, men genom öppenhet och en enträgen jämlikhetssträvan vände vi utvecklingen till att idag vara ett av världens mest fria, rika och jämlika land.

I veckan tilldelades De kommer att drunkna i sina mödrars tårar 2017-års Augustpris för bästa skönlitterära bok och jag vill jag varmt rekommendera den.

Jo, boken skrämmer, men som författaren själv säger så vill han med boken ge hopp. Och han lyckas, framtiden kan bli både ljusare och öppnare. Det är bara på oss det beror.

Veronica Palm är socialdemokratisk debattör.