Veronica Palm: Den känslan kallas klass

söndagskrönika Jag har hela tiden burit med mig känslan av att stängas ute, att betraktas som dum, för att jag som femtonåring var skoltrött och gjorde det enklaste valet. Regeringens beslut att bryta klassmönster via valen till gymnasiet kan vara mandatperiodens viktigaste.

Frihet och jämlikhet är varandras förutsättningar. Jämlikhetssträvan leder till ökad frihet, och frihetssträvan förutsätter jämlikhet. Just här ligger socialdemokratins stora ansvar, att hålla samman frihets- och jämlikhetssträvan.

I veckan tog regeringen ytterligare ett steg i den riktningen.

Att ge högskolebehörighet också till de som väljer yrkesprogram på gymnasiet kan vara det viktigaste beslutet under den här mandatperioden. Både i sak, inte kan en kräva av en femtonåring att den ska förstå vidden av att välja bort möjligheten till vidare studier under resten av sitt liv.

Men också i vision. Beslutet visar på en ambitiös vilja att bryta klassmönster genom en tydlig reform för jämlikhet som ökar friheten för unga.

Dessutom är det en reform som motverkar slöseri med begåvningar. Om vi fortsätter tillåta att skolan gallra barn och unga utifrån klass så har vi faktiskt ingen aning om vilka potentiella Nobelpristagare vi går miste om, de som aldrig får chansen eftersom de stängs in i en återvändsgränd. Jämlikhet frigör människor och deras kraft och begåvning.

Det finns en hel del kvar att göra för att bryta förlegade strukturer i skolan. Vi behöver få en skola som ser varje barn och ger individuella förutsättningar för varje barn att blomma ut och nå sin fulla potential.

För det krävs en sammanhållen skola. Med nya och olika sätt att lära och skapa engagemang, och att vi slutar bedöma och kategorisera barn utifrån stelbenta siffror och bokstäver.

Jag var tjej från traditionell svensk arbetarklass. När jag lämnade syokonsulentens rum efter mitt enda samtal hade jag fyllt i en ansökan till vårdlinjen med inriktning barn och ungdom.

Det är lång väg kvar till målet att ge varje barn samma rätt till en bra utbildning, men att ge även de som väljer yrkesgymnasium rätten att kunna läsa vidare, om de någon gång i framtiden vill, är ett oerhört viktigt steg för att kompensera ojämlikhet och bryta klassmönster.

När jag var femton år hade jag så klart ingen aning om vart livet skulle föra mig. Jag var tjej från traditionell svensk arbetarklass. När jag lämnade syokonsulentens rum efter mitt enda samtal hade jag fyllt i en ansökan till vårdlinjen med inriktning barn och ungdom.

Det var en tvåårig yrkesutbildning med långt ifrån alla de ämnen som gav högskolebehörighet. Men det oroade mig inte. Jag var glad att ha valt en linje jag trodde jag skulle gilla och med ganska lite plugg, och så blev jag något riktigt. Jag skulle bli barnskötare.

Alla kvinnor i min släkt jobbade på olika sätt inom vård, omsorg eller med barn, men att mitt val av gymnasielinje var ett val baserat på klass och kön hade jag inte en tanke på när jag var femton år. Först flera år senare kunde jag se mönstret och den stenhårt igenslagna dörren för vidare utbildning.

Jag har klarat mig bra, och fått göra så mycket mer än jag någonsin kunnat ana i mitt vuxna liv.

Den känslan sitter djupt och tär på självförtroendet. Den känslan kallas klass.

Men jag har hela tiden burit med mig känslan av att stängas ute, att betraktas som dum, för att jag som femtonåring var lite skoltrött och gjorde det enklaste valet som stod till buds.

Den känslan sitter djupt och tär på självförtroendet. Den känslan kallas klass.

Socialdemokratisk politik är att steg för steg montera ner klassamhället, oavsett i vilken skepnad det visar sig. Jag kan inte tänka mig någon viktigare uppgift i det arbetet än att ge varje barn rätten att drömma stort om framtiden och få de praktiska verktygen att kunna förverkliga sina drömmar.

Ja, kanske till och med nå längre än vad hen vågade eller visste att det gick att drömma. Framtiden ligger i en skola som öppnar, istället för stänger, dörrar.