Vem som ska bestämma och styra över välfärdens resurser är vår tids stora ideologiska konflikt. 

Den offentliga sektorn är politikens kärnområde.

Visst kan politikerna underlätta eller försvåra för näringslivet och det civila samhället. Men det är i staten, landstingen och kommunerna politiken har den yttersta makten att bestämma.

Här pågår en kontinuerlig diskussion och en ständigt pågående kraftmätning. Den ideologiska konflikten rör i grunden hur mycket demokratin bör råda över och hur stor den offentliga sektorn ska vara. Eller konkret uttryckt hur mycket skatt vi ska betala.

Det som på ytan kan se ut som tekniska detaljer rymmer ofta politiska dimensioner och konsekvenser som kan uppenbaras först långt senare. Vilket illustreras av de styrmodeller som införts i den offentliga sektorn.

Vänstersidan har alltid var mer positiv till ta ut skatter för att finansiera den offentliga sektorn. Högern var förstås aldrig emot statliga pengar till polisen, militären eller det kungliga apanaget. Men när det kom till social omsorg var det allt som oftast fråga om »slöseri« med statens medel.

Redan den socialdemokratiske finansminister Ernst Wigforss demoniserades på sin tid trots att det totala skatteuttaget inte översteg 15 procent under 1930-talet. Efter andra världskriget utvecklades de moderna välfärdsstaterna i det demokratiska Europa. Det var inte bara ett socialdemokratiskt projekt. Men i de nordiska länderna utvecklades en socialdemokratisk variant av välfärdsstaten. Den var mer ambitiös och skapade ett mer jämlikt utfall än andra välfärdsstatsmodeller.

Under 1970-talet fick den nyliberala kritiken mot välfärdsstaten fotfäste i Sverige. Den offentliga sektorn började beskrivas som »ofantlig« och »tärande«. Men propåerna om att väsentligen sänka skatterna misslyckades. 1985 var inte bara Palmes sista val utan också ett systemskiftesval som Moderaterna förlorade.

Först i samband med den genomgripande krisen på 1990-talet kan vi tala om ett systemskifte. Politiken lades om. Skatterna började sänkas. Men i huvudsak kom de marknadsliberala idéerna in bakvägen. Kritiken mot centralismen och efterkrigstidens servicedemokrati fanns även inom vänstern. Socialdemokratins försök att demokratisera och decentralisera på 1980-talet var ett svar på den kritiken och ett försök att mota nyliberalismens i grind. Men på 90-talet skedde ett perspektivskifte ­– från brukarmedverkan till valfrihet, från voice till choice. Friskolereformen under regeringen Bildt banade väg för den liberala vågen. Gamla svårt belastade hierarkiska modeller lämnade sedan snabbt plats för beställar-utförar-modeller och new public management-system.

Vi talar här om en förändring som skett steg för steg under 25 år. Det går förstås inte att backa tillbaka till de gamla modellerna. Och det kommer att ta tid att skapa ordning och reda i välfärden. I grunden handlar det om att skapa fungerande politiskt styrsystem i en värld med många utförare. Den insikten verkar allt fler omfatta. Om vänstern generellt har bejakat, accepterat eller tuggat i sig att det finns privata alternativ är det sämre bevänt med acceptansen för medborgarrättens primat på den andra kanten. Kompromissviljan är lika med noll.

Carola Lemne talar om »ett ingrepp i den privata företagsamheten och äganderätten«. Den tidigare moderate riksdagsledamoten Mats Johansson hoppades i Svenska Dagbladet på »en repris på den konfrontation som symboliserades av Rudolf Meidners förslag 1975 till socialisering av företagen« och förutspådde att »detta är den sista striden för (S) som idébärande rörelse«. Svenskt Näringsliv och välfärdsföretagens branschorganisationer har tagit de borgerliga partierna som gisslan. Och genom lock och pock fått med sig Sverigedemokraterna.

Ett återkommande argument är att föräldrarna har rätt att göra vad de vill med »sin skolpeng«. Det är ju deras pengar. Andemeningen är att politikerna ska hålla sina fingrar borta. Sanningen är ju alla skattebetalare bidrar till den pengen genom det gemensamma skatteuttaget. Tydligare kan den ideologisk strid som nu pågår inte illustreras. Den handlar om vem som ska bestämma över våra gemensamma angelägenheter.

Kunderna och företagen eller medborgarna och politikerna?