Den enda givna utgången av en högerregering med SD:s stöd är ett Sverige format efter Jimmie Åkessons huvud.
Först som en förskjutning i ordval, en glidning i hur frågor som invandring och integration skildras. Sedan ledande opinionsbildare som allt öppnare uttrycker analyser som bekräftar den sverigedemokratiska världsbilden. Slutligen ett parlamentariskt landskap där landets största borgerliga parti sträcker handen allt längre högerut.
De små stegens tyranni.
De senaste veckornas vindlande händelseutveckling bekräftar bilden. Moderata ungdomsförbundets andre vice ordförande, Bodil Sidén, avgick i protest mot att ungdomsförbundet säger sig vilja fälla regeringen med stöd av SD.
Jimmie Åkesson flirtar alltmer öppet med den moderata partiledningen och lovar dyrt och heligt att rösta på en alliansbudget — »så länge Moderaterna styr invandringspolitiken«.
Flirten inte är inte obesvarad. Inflytelserika röster i moderata kommuner har mer eller mindre öppet velat se en omsvängning från partiledningens sida. Samtidigt finns det krafter inom näringslivet som har rent ekonomiska intressen av en borgerlig regering, vilket inte minst avslöjades i samband med Markus Uvells middagar med ledande sverigedemokrater.
M-ledaren Anna Kinberg Batras utspel om att partiet kräver minimal välfärd för flyktingar är en uppenbar testballong högerut. Att hon dessutom säger sig vara beredd att fälla regeringen — och i praktiken släppa in SD i stugvärmen — ritar om kartan för svensk politik.
Statsvetarprofessor Leif Lewin skriver att en armkrok mellan M och SD vore »intressant«, men bedyrar att det inte får ske på bekostnad av »idealet om det mångkulturella samhället«. Men i texten använder han ordet »flyktinginvasion« för att beskriva den humanitära katastrofen med människor som tvingats fly krigets vansinne.
Lewins text är det yttersta uttrycket för ett politiskt klimat som kantrat, där Sverigedemokraterna lyckats definiera spelplanens gränser. Moderatledaren framstår alltmer som politikens kejsar Nero, beredd att bränna ner hela Rom för att ge plats åt de egna maktambitionerna. Moderaternas duvblå logotyp drar åt allt mörkare nyanser.
Men det största problemet är inte vad det skulle innebära för svensk borgerlighet — utan vilken position det skulle ge Sverigedemokraterna.
Vi kan vara säkra på en sak: Jimmie Åkesson nöjer sig knappast med att agera lydigt koalitionspartner åt en borgerlig regering. Målet är förstås att en dag bli Sveriges statsminister.
Tanken är minst sagt skakande.
För Sverigedemokraterna vid makten skulle innebära ett direkt angrepp på demokratin och de politiska landvinningar vi tar för givna. Den senaste tidens utveckling i Polen och Ungern — med utrensningar av journalister och auktoritära inskränkningar av grundlagen — är varnande ekon.
Sveriges politiska karta präglas av vacklande partier med grumliga bilder av framtidens ideologiska projekt. Med ett undantag. Dörren gläntar allt öppnare mot en SD-backad ministär under ledning av Anna Kinberg-Batra, där den enda givna utgången är ett Sverige som formas efter Jimmie Åkessons huvud. Inser svensk höger konsekvenserna?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
