LSS synliggör problemen med privata alternativ i välfärden.

Moderaterna öppnar nu för en blocköverskridande överenskommelse om »vinster i välfärden«-komplexet. Det var en väntad om än senkommen reträtt. Det var regeringen Bildts friskolereform efter valet 1991 som inledde marknadsprojektet i den offentliga sektorn. I hög grad har detta varit Moderaternas baby.

Frågan är om ett eventuellt handslag om välfärden kommer att vara hållbar och tillräckligt genomgripande eller om det blir ännu ett papper skrivet i vatten.

Vinsten är förstås en temperaturhöjare i den här debatten. Samtidigt handlar det i grunden om hur den offentliga sektorn ska styras. Tidigare hade vi ett ganska strikt reglerat och huvudsak offentligt system. I dag har vi en »New Public Management«-modell med kvasi-marknader och ett delvis mycket oreglerat system med ett stort inslag av privata utförare. Frågan kan formuleras så här: kommer politiken att skruva på en eller annan mutter eller skapa ett styrsystem som håller och fungerar i det långa loppet?

Debatten om funktionshindrade rätt till personlig assistans illustrerar dilemmat. Grundproblemet här är att kostnaderna har dragit iväg, vilket beror på ökade krav men också på att regelverket inte fungerar. Regeringen har i ett särskilt regleringsbrev gett Försäkringskassan i uppdrag att »bryta utvecklingen av antalet timmar«.

I veckan markerade tre partier mot detta i Riksdagens socialutskott i form av en oväntad allians bestående av vänsterpartister, liberaler och kristdemokrater. Vänsterpartiet tar av tradition ställning för en svag och utsatt grupp som är beroende av offentliga medel. Liberalerna förvaltar LSS i dess nuvarande form av rent historiska skäl. Detta var Bengt Westerbergs hjärtereform under tiden som socialminister i början av 90-talet, en oerhört viktig välfärds- och demokratireform som har gett många människor möjligheter till rikare liv.

Men kostnaderna har alltså ökat dramatiskt. Till delar handlar ökningen om att ge människor ett bättre liv. Lika uppenbart är att politikerna byggt in fel incitament. Det offentliga betalar samtidigt som vi har en rad privata företag med starka egna ekonomiska intressen i den här »affären«. De som får assistans vill förstås också ha fler timmar. Företagen erbjuder numera juridisk service för att överklaga Försäkringskassans beslut. Det är också vanligt att funktionshindrade får hjälp av anhöriga eller vänner för att få assistans. Ersättningen för detta betalas ut i förväg till den funktionshindrade som står för löneutbetalningen. Vi har med andra ord att göra med ett svårstyrbart system som i allt högre grad drivs av juridiska processer. Som uppenbarligen driver upp kostnader. Det finns många exempel på missbruk och även kriminalitet i den här sektorn. Starka branschintressen lobbar mot regeringen i den här frågan.

Det är en smula märkligt att Vänsterpartiet agerar försvarsadvokat för ett icke fungerande system. Och Liberalerna? Expressens Anna Dahlberg gick så långt att hon kallade Jan Björklund för »populist i assistansfrågan«. Hon föreslår exempelvis också att anhöriga som utför assistans bör vara anställda av kommunerna. Detta är också en bransch som behöver rimliga arbetsvillkor, rätt vill försäkringar och kollektivavtal. Något som borde vara en självklarhet när verksamheten finansiereras av våra gemensamma skattepengar. Ytterst är detta ett politiskt ansvar ­­– inte ett juridiskt. Modellen för LSS måste kort sagt revideras.

En av regeringen tillsatt utredning ska nu se över assistansvården. Detta är ett av flera krissymtom för dagens marknadsmodeller inom välfärden. Dessa avregleringar inleddes för 25 år sedan. Vi får hoppas att det inte tar 25 år innan det blir bättre ordning och reda.

Så det kommer att ta tid. Därför ligger det något i kritiken mot dagens åtstramning av LSS. Den riskerar att drabba enskilda individer blint och orättvist.

Särskilt om en översyn av grundbultarna i systemet dröjer. Och om en överenskommelse om välfärden blir till intet förpliktande. Kombinationen av nedskärningar och irrationella modeller riskerar att gröpa ur inte bara ekonomin för utan också förtroendet för den offentliga välfärden.