När Marcus Svensson drar paralleller mellan hiphop och vit makt-musik spelar han på sina konservativa amerikanska ideologiska själsfränders planhalva. Det skriver hiphop-kollektivet Each One Teach One.
Marcus Svensson menar att skolvärlden inte tar avstånd från en kultur där “rasismen i stället riktar sig mot det vita samhället, där kriminalitet hyllas, polisen hatas och kvinnor konsekvent beskrivs som horor”, och att om man gör det så blir det liv i luckan.
Och liv i luckan det har det blivit. Marcus Svensson har fått mothugg från olika håll och han har fått försvara sina teser i både tv och radio.
Vi som skriver denna debattartikel bedriver forskning och folkbildning inom ämnet hiphopstudier. Vi känner inte igen oss i den bild som Marcus Svensson målar upp av forskningsfältet.
Om man läser fältets verkliga auktoriteter som Tricia Rose och bell hooks, så betonar de hur den svarta maskuliniteten är en produkt av det amerikanska samhället, som hyllar handlingskraftiga, tystlåtna män med stora skjutvapen.
Vi välkomnar en kritisk debatt om hiphop och de värderingar som förmedlas i musiken, men då måste den debatten vara baserad på en grundläggande förståelse av det samhälle som hiphopen uppstod i.
I USA har profiler som Bill Cosby, John McWhorter och Bill O’Reilly försökt att utmåla hiphop som en sjukdom som har drabbat det svarta USA. På så sätt kan man skylla alla problem som drabbar unga svarta på hiphop.
När Marcus Svensson drar paralleller mellan hiphop och vit makt-musik spelar han på sina konservativa amerikanska ideologiska själsfränders planhalva.
Man ska ha klart för sig att om man beskriver hiphop som orsaken bakom de sociala problemen, då säger man egentligen att de som lyssnar på hiphop (läs: de icke vita) får skylla sig själva. Det är deras kultur som är problemet. På så sätt slipper samhället ta ansvar för de sociala problemen.
Det är också ett förhållningssätt som känns igen genom historien, där arbetarklassens, ungas och icke-vitas musik ofta betraktas med avsky av medelklassen.
Om man vill diskutera seriös hiphopforskning måste man kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Man måste dels erkänna att hiphop är en genre med stor bredd. Det gör visserligen Marcus Svensson när han intervjuas av SVT om twitterbråket kring hans artikel. Men man måste också förstå hur hiphop har marknadsförts som en svart, farlig och sexualiserad musik – och att detta har en negativ inverkan på unga svarta människors självbild.
Att prata om kommersiell hiphop utan att prata om vad kommersialiseringen har gjort med hiphop är som att prata om film och glömma att nämna Hollywood.
Att jämföra hiphop med vit makt-musik och stödja sig på tre lösryckta källor är ett klent underlag om du vill utge dig för att ha vetenskapligt stöd för dina fördomsfulla påståenden. Det finns få andra kulturyttringar där vi skulle acceptera att någon kom in utifrån och fällde omdömen utan kunskap om historien, språket och de sociala sammanhangen.
Du är naturligtvis varmt välkommen att ventilera dina åsikter i vår studiecirkel. Nästa träff är den 19 november och då ska Johan Palme och Kalle Berggren prata om hur mainstreamhiphopen har marginaliserat homosexuella, samt om queera läckage och “heterosexuella vaccinationer” i svensk hiphop. Mer info på www.eachoneteachone.se.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
