Det indiska valet som inleddes i måndags kommer att pågå i sex veckor och valresultatet meddelas först den 16 maj. Demokrati tar tid. Särskilt i Indien.

Redan när författaren Lasse Berg för 15 år sedan återvände till Indien och andra asiatiska tillväxtländer kunde han i boken ”I Asiens tid” ge en överraskande optimistisk bild. Inte bara i de stora städerna utan även i de indiska byarna hade välståndet växt. Fattigdomen var inte utrotad, men definitivt på reträtt. Och sedan dess har den ekonomiska tillväxten varit exempellös. Indien har det senaste decenniet uppvisat tioprocentiga tillväxttal. Även om de nu fallit till fem procent. Missnöjet växer med skenande matpriser, hög inflation och kronisk korruption.

Efter frigörelsen från det brittiska imperiet utgick Indien från doktrinen om självförsörjning och var i hög grad avskuren från omvärlden. Tio år efter Kina, alltså runt 1989, öppnade sig Indien för världsmarknaden. Indien kan mycket väl inom ett antal decennier utmana såväl USA och Kina om positionen som världens största ekonomi. Snart är Indien världens största land numerärt sett. Men det finns många om.

Det regerande Kongresspartiet är fortfarande starkt förknippat med Indiens moderna historia. Jawaharal Nehru, premiärminister i 15 år, är vid sidan om Mahatma Gandhi de viktigaste nationella gestalterna. Länge förde Kongresspartiet en demokratisk socialistisk politik, med statlig kontroll och motstånd mot utländsk import. Utvecklingsekonomerna kallade det importsubstitution. Men under senare år har alltså även Kongresspartiet omfamnat globaliseringen och öppnat landets ekonomi mot omvärlden, om än inte okritiskt eller på ett oreflekterat nyliberalt sätt.

Kongresspartiet står i dag någonstans i i den breda vänstermitten-fåran. I hög grad är partiet produkten av och styrt av landets främsta politiska dynasti i rakt nedstigande led från Jawaharal Nehru. Familjens kandidat till premiärministerposten Rahul Gandhi är son till partiledaren Sonia Gandhi. Men allt tyder nu på att kongresspartiet förlorar makten. Rahul Gandhi är mer av en playboy än en politiker made in India.

Gandhis utmanare kommer från BJP (Bharatiya Janat Party), ett mer högerorienterat och marknadsorienterat parti. Rahul Gandhi varnar för att BJP kommer att föra en politik som bara gynnar samhällets elit. Fördelningsfrågorna är som så ofta politikens centrala konfliktlinje. Men därtill kommer också de religiösa och etniska spänningarna som präglar Indien alltsedan frigörelsen 1947.

Medan Kongresspartiet slagit vakt om sekularismen är BJP hindunationalistiskt. Partiets kandidat Narendra Modi har lett den starkt industrialiserade delstaten Gujarat. Men är också en hårdför, kontroversiell och splittrande person. Han förknippas med och har själv understött hindu-muslimska konflikter. Senast 2002 dödades 1 000 muslimer under upplopp i Gujarat. Några av Modis medarbetare dömdes för att understött upploppen. Modi själv undgick visserligen fällande dom men har nekats visum i USA. Frågan är hur han kommer att agera och uppfattas som president? Indien har 150 miljoner muslimer. The Economist, som sympatiserar med Narendra Modis ekonomiska agenda, menar att han inte borde bli premiärminister: ”Can anyone stop Narendra Modi?”

Indien behöver fortsatt tillväxt men också en mer rättvis fördelning. Men allt detta kan – efter världens största och längsta val – hamna i skuggan av ökade etniska spänningar och konflikter.