De nederländska väljarna tog ställning för att vara kvar i unionen. Mer osäkert är vilken strategi landet kommer att ha när EU:s framtida vägval avgörs.

Det var som om en lättnadens suck kunde höras från Berlin, Bryssel och Paris i onsdags kväll. Det nederländska valet var goda nyheter för EU efter flera tuffa motgångar. Högerextrema och gravt främlingsfientliga Geert Wilders PVV gick visserligen fram men inte alls lika mycket som opinionsmätningarna tidigare hade antytt. Ett mönster vi känner igen från tidigare.

I stället var det Wilders absoluta motpoler som ökade sitt väljarstöd. Den gröna vänsterns Jesse Klaver verkar ha övertagit ledartröjan för vänstersidan. Även EU-positiva socialliberala D66 gick fram. Men läget är ändå svåröverskådligt. I Nederländerna finns ingen tröskel till parlamentet som i många andra länder. Efter gårdagens val ingår nu 13 partier i parlamentet, en ökning med två sedan förra valet. Mark Ruttes högerliberala VVD tappade många väljare men blev ändå störst med 21 procent och kommer förmodligen att behöva åtminstone tre samarbetspartners för att kunna bilda regering.

Valet var i denna mening ett ställningstagande för öppenhet och mot inskränkt nationalism. Det vägvalet satte sin prägel på hela valdebatten. Samma mönster känns igen från det amerikanska valet. Och i hög grad det stundande presidentvalet i Frankrike. Socialdemokratiska PvdA har haft svårt att orientera sig i detta landskap, åderlåtits av spänningarna mellan »kommunitarism« och »kosmopolitism«. Utbrytarna från det gamla arbetarpartiet i Denk (turkiska för jämlikhet) har tydligt tagit ställning för multikulturaism och migranter ­– och mot rasism. Denk fick tre mandat att jämföra med PvdAs nio mandat. Med tappen från 24,8 procent till 5,7 har socialdemokraterna hamnat i någon slags Bermudatriangel.

Det finns hopp om att en fragmentisering av Europa kan avvärjas.

Nederländerna är ett av EU:s grundarländer. I veckans val tog väljarna ställning för att vara kvar i unionen. Däremot är det mer osäkert vilken strategi landet kommer att ha när EU:s framtida vägval avgörs. Under senare år har Nederländerna snarast sällat sig de Brysselkritiska delen av EU:s medlemskrets. Säkert på goda grunder. Men också eftersom det trots årets valresultat funnits (och finns) en stark EU-kritisk underström i Nederländerna.

Så vilken roll kommer Nederländerna att spela i EU under den kommande formativa perioden? Det återstår att se.

Nyligen presenterade Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker en »vitbok« med fem olika alternativ för EU:s framtid. Medskicket till EU:s medlemsstater var: vilken slags samarbete vill ni egentligen ha i framtiden? Det första är att skala ned samarbetet rejält till en tullunion (ungefär som EFTA en gång i tiden). Det andra att fullfölja projektet till en fullskalig federalistisk union. Det tredje att fortsätta som nu och hanka sig fram. Det fjärde är att begränsa EU:s kompetens men å andra sidan ge EU mer makt och muskler på några centrala områden. Det femte att acceptera att EU:s länder får utvecklas i olika hastigheter.

Det är väl egentligen bara de tre senare alternativen som är görliga och möjliga. Att fortsätta som nu är förstås möjligt. Men lever inte upp till de behov av ökat samarbete som finns i Europa i dag. En variant med två hastigheter rymmer stora faror om EU ska hålla ihop på sikt. Att skapa ett smalare men vassare EU kräver en omfattande omstrukturering av unionen. Frågan är om ens de stora medlemsländerna har den kraften och förmågan som det politiska landet ligger för tillfället.

Vi kommer att veta mer om den saken efter valen i Frankrike och Tyskland. Veckans val i Nederländerna var kanske inte svaret på dessa för EU existentiella frågor. Men det var åtminstone en viktig signal om att EU projektet har en framtid. Fragmentiseringen av nederländsk politik fortsätter. Men det finns hopp om att en fragmentisering av Europa kan avvärjas.